Nytt avgassystem

Bilderna visar det nyinförskaffade extraktorröret (som påstås ge 10% bättre effekt) inhandlat i Dunkirke. Vad försäljaren inte sa, var att anslutningen till befintligt avgasrör behövde vara 38 mm i diameter. Det fick till följd att jag fick tillverka ett helt nytt system med ljuddämpare och allt annat som hör till.

Själva ljudämparen består av ett perforerat 40 rör och jag fyllde det med speciell fiber som tål värme. Mina "racerkompisar" är vana vid att tillverka ljuddämpare och dom delade generöst med sig av sin fiber. Slutliga diametern blev 80 mm. Ljudet är betydligt kraftigare än standard, men ändå håller det en hyfsad decibell.

//Albin

Whilst in Dunkirke I purchased an extractor manifold which they say should improve the performance by about 10% (the future will tell). What they didn't say was that you need a new exhaust with 38mm dia tube to match, so I had to manufacture my own.

Möten

Den tyska damen trollband min man. Jag försökte vid några tillfällen fånga hans uppmärksamhet, men det var kört. Hon höll honom i ett järngrepp och jag hade inget att sätta emot. Jag mindes en episod från någon av våra semestrar där Albin ondgjorde sig över skyltningen vid färjeköerna på den tyska sidan. Den dam som satt i kassan fick stå till svars för det Tyska rikets uppgång och fall, med tonvikt på fall, vilket Albin, i den stunden, menade inte alls var konstigt. Allt det där var uppenbarligen glömt och jag fick vackert klara mig själv och svara så gott jag kunde. Det är det där med motorfrågor och teknik som blir besvärligt att reda ut.

Jag fick mängder av frågor från intresserade människor. Vår lilla klenod väcker känslor. Det finns så många trevliga och spännande människor ibland oss. Det verkar också som alla har någon liten historia kring 2CV. Någon mindes en excentrisk morbror, en annan någon ungdomlig dårskap och en tredje berättade om sin tid som ung student på privatskola i Frankrike. Den lokale bagaren levererade bröd till skolans kök. Han kom puttrande i sin 2CV, stannade och öppnade dörren. Baksätet var demonterat och hela golvet var fyllt med färska väldoftande baguetter. Högst upp berget av bröd låg bagarens skräckinjagande hund. Han flyttade sig artigt och bagaren ryckte ut rätt antal bröd till respektive leveranspunkt.

Tjolöholmsdagen innebar många möten och vi fick berätta vår historia om och om igen. När det stod klart vad vår resa innebar fick jag en fantastisk respons. Den gemensamma uppfattningen var att göra det man drömmer om och göra det NU! Vare sig man åker bil, köper den där sommarstugan, cyklar, klättrar i berg åker med husbil genom Europa, så är de nu det ska göras. Om tio år kan lusten vara borta.

Albin fick frågan om 2CVn verkligen är en lämplig bil för den typ av resa vi ska göra. Kommer bilen att hålla 850 mil? BLOGGEN SKA LEVA TILLS VI FÅR SE!

Efter samtalet med den tyska damen kom Albin fram till mig med rosiga kinder. Hon hade så mycket att lära mig, flämtade han.
En stund var jag väldigt stilla. Han log och förstod. Nej nej, nej inte sånt det kan jag redan - detta handlade om bilen.

Hon hade pekat på vissa bultskallar under bilen och tipsat om att de borde vara bättre skyddade. Hon erbjöd oss att låna varvräknare och oljetemperaturmätare. Hon tipsade också om hur du tar tillvara gamla jeans. Klipp av benen och använd bakfickorna som sidofack för småpyssel. Sätt en märla i tyget och fäst dem på insidan av dörrarna. Albin får ta hand om bultskallarna och jag skänker en tacksamhetens tanke till vår tyska vän som lyckades övertyga Albin om vikten av att ha förvaring. Imorgon köper jag märlor och sönernas bidrag till klädinsamlingen blir två slitna jeans fattigare. //Pia.

Välgörenhetsprojektet

Vi fick god hjälp av den inre kretsen av Citröenklubben när tältet växte fram. Hakiställning, brädor, presenning (12x7 meter) och 25 meter tyg från Myrins var vårt byggmaterial. Afrikabilen parkerade vi utanför. Vi dekorerade tältets insida med sponsorinformation, bilder tagna vid tidigare Touareglopp och information om vad tävlingen går ut på.

Det ryktades om publikrekord. Solen stod högt på himmelen och det blänkte från krom och lack.
Citröenklubbens utställning var välbesökt och Hjalmar med kamrater bjöd på en bejublad föreställning. De satte upp den icke helt kända ”hobbymissbrukarna” och fick välförtjänt ta emot varma applåder från en road publik. Längre fram på dagen fick klubben pris för bästa klubbmonter.

Teamgould var för dagen förstärkt med goa Gunilla. Hon klädde fint i den nytryckta t-shirten. Hon sålde lotter, delade godhjärtat ut vinster och jublade när någon vann. Lyckligast var nog damen i rosa hatt – inhandlad på Tjolöholm samma dag. Hon vann en rosa fleecefilt. Den matchade hatten perfekt.

Vår satsning på ”finger-flip” (Skrea aktivitetscenter), innebar att man köpte marker och med rätt snärt i fingret träffade fållan med brunnen. Glada barn och vuxna koncentrerade sig maximalt. Med rätt teknik och en gnutta tur kunde man ”slänga en slant i brunnen och vinna en bil”. Bifogade bild på Christer Bengtsson säger allt.

De två utställningarna, Kullavikskyrkan och Tjolöholm, med lotteri och lek inbringade totalt fyratusen kronor. Dessa pengar tillsammans med betalda sponsorfakturor gör att vi är en bra bit på väg till vårt mål att stötta Röda Korsets arbete i Benin. Det känns riktigt bra!

Ett stort tack till alla lottköpare och leklystna bidragsgivare.

At a large Classic Car Show at"Tjolöholm" just south of Gothenburg, we entered our car and had built a big tent of tarpalins and scaffolding. We made an exhibition explaining our trip and the purpouse of the Touareg. We had printed large photos of previous trips and had many curious and interested visitors to our showcase, which also resulted in more funds for our Charity project. At the end of the day we heard that there was over 10.000 visitors.

Än lever bloggen!

Efter Tjolöholmshelgen landade vi i ett veritabelt kaos. Projektet med utställningen var i hamn. Solen strålade och träffade alla, sedan många veckor, outforskade hörn i vår enkla boning.

Lap-topen åkte in i skamvrån och har inte fått någon uppmärksamhet på över två veckor. Istället har vi putsat fönster, planterat blommor, kantskuret rabatter, sugit in gigantiska dammråttor med ett effektfullt slurpande ljud, i dammsugaren. Idag kommer mamma Maud - en av våra sponsorer och tillika Albins svärmor. Hon kommer att njuta av dotterns välskötta hem. Klappa Albin på handen och ge honom en eloge för att han fått ordning på mig…..

Jag ville så gärna hämta mamma i Afrikabilen när hon anländer Kungsbacka station idag, men Albin påminde mig om bredden på ”rallystolarna” och vikten av att kunna spänna fast säkerhetsbältet runt svärmors fylliga barm. Fyrpunktsbältena, menade han, var svårjusterade och kanske skulle hon bättre uppskatta att glida ned på det svala sätet i vårt gråa lyxåk – så får det blir.

Inom några dagar publicera vi bilder på det nya av avgassystemet, som specialanpassats för afrikabilen.

Bilder från Tjolöholm kommer också under veckan. //Pia

Kullavikskyrkan!

Efter en kort introduktion om vår förestående resa tog hon mig i armen. Vänta stanna här sa hon, på bruten svenska. Jak, ska bara hämta min maaaan. Den rosa jackan försvann i vimlet och jag stod kvar en kort stund. Någon annan ryckte tag i mig och frågade om vi redan varit där - i Afrika alltså...

Goda råd var inte dyra. En intresserad kvinna i 60-årsåldern berättade om sina år i Afrika. Handfasta råd om ögondroppar och munskydd för den finkorniga röda sanden antecknade jag i vår lilla svarta bok.

Kullavikskyrkan hade slagit till på stort. De firade 25 år och ordnade en fantastisk dag. Boken, Bilden och Bibeln var huvudtemat. Jag ställde mig lite tveksam när Albin kom hem och berättade att vi skulle ställa ut vår bil i detta sammanhang. Det dåliga samvetet slog till. -Å, jag som näst intill aldrig går i kyrkan..

Men ändå... på lördagen fann jag mig själv intervjuad av en intresserad yngling. Han hade head-set, likt de unga artisterna som förutom att sjunga rör sig fantastiskt och rytmiskt. Jag tittade stint mot hans höfter och undrade när det hela skulle börja. Jag böjde mina knän och kände liksom efter om jag skulle kunna trixa till det lite grann. Disco queen på Mc Winnies det var jag. Att jag fyllt 50 år sommaren -07 skulle nog inte sätta något hinder "ränderna går aldrig ur". Jag fick en mikrofon i handen. Musiken uteblev och jag ombads istället svara på olika frågor om vårt projekt.

Jag förnam en otäck känsla och jodå, den var sann. Albin stod i vårt "lottält", log och formade läpparna till en kyss. Föga visste jag att han strax innan hänvisat den unge mannen till mig. Den otäcka känslan besannades - min egen röst gick ut två gigantiska högtalare. Vårt projekt är inget att skämmas för, men när man får en mikrofon i handen och det sagda ordet i samma stund som det levereras - oredigerat går ut i folkhavet, känns stämbanden onormalt spända och hjärnkontorets personal har packat ihop och gått ut på altanen för att dricka kaffe.

Kullavikskyrkans helgaktiviet var hursomhelst ett välordnat och mycket lyckat arrangemang. Min intervjuare visade sig vara församlingens präst. Grattis Kullaviks församling.

Albin och jag sålde lotter hela dagen. Två ringar gick åt. Mamma Maud hade lämnat ett bidrag till vårt välgörenhetsprojekt. För det köpte vi vinster. Tio vinster på 100 lotter känns juste. En lott för tio kronor eller tre för 25:- gör att vi kan överlämna närmare 1000:- per ring till Röda Korset i Benin. Till alla er som handlade lotter ett stort tack och så ett speciellt tack till min fina lilla Mamma.

... hon kom tillbaka med make och rosa jacka såg att jag var upptagen, men inflikade liksom i smyg. "Vi har inte så roligt alltid. Jag vill få fart på vår relation och detta tror jak är svaret. Jak kan berätta for honom och kanske kan vi salja lotter nasta år".
//Pia

Here is a picture of our first attempt to raise some funds for our charity at a church fair. There are many wellfare projects going on continously so we decided to sell raffel tickets and lure people with the possibility to win. We got sponsored with the prizes and even though they were not expensive people seem to part with their money easier if they have a little chance of getting something in return.

Möte med organisatören

Lite blygt nästan som i småskolan närmade vi oss Touareg Trails monter. Tänk om vi möttes av människor som inte verkade seriösa och trovärdiga. Vi känner ett ansvar gentemot våra sponsorer och det vore hemskt om vi inte fick förtroende för arrangören.

Allt var lugnt. Trevliga och kompetenta människor tog sig an oss. Gert Duson är huvudansvarig och när Albin presenterade sig sken han upp. Fattade Albins händer och hälsade oss hjärtligt välkomna. Vi hade skrivit ned 30 frågor, minst och fick all tid vi ville att ställa dem. Många frågetecken rätades ut.

Vi hade med oss bilder för att slippa den obligatoriska besiktningen fem veckor före start. Vi var osäkra på om det skulle räcka. Här ser ni chefsmekanikern Frank ta del av Albins arbete. Han nickade och sa yes, yes, yes hela tiden. Gert Duson stod bakom och jag kunde följa hans imponerade blick. När bilderna var förevisade sa Frank att det absolut inte behövdes någon förhandsvisning. Bilen är alltså redan klar för start. Gert Duson undslapp sig ett "a proper rally car".

Nöjd över beskedet började vi fundera på hur vi skulle lägga upp transporten av bilen till Belgien och när vi skall göra det. Vi fick vi reda på att det finns möjlighet att parkera bilen hos nämde Frank. Han har i sin ägo cirka 800 2CV över hela Belgien så det fanns plats för vår bil också. Den 20-21 september hålls ett förberedande möte med alla deltagare och åtminstone en av oss bör närvara. Här ska vi drillas i användandet av GPS, testköra, navigera och få många tips.

Till mötet kommer de som varit med 2007 och säkert kan vi få praktiska idéer och svar på stort och smått. Målsättningen är att vi åker båda.

Vi träffade 2007 års vinnare av Touareg Trail. En engelsk tjej som förutom allt annat fantastiskt hon gjort finansierat sina studier genom att köpa gamla rishögar, renovera och sälja. Hennes specialitet var 2CV. Jag sade inget om mina "mekakunskaper" och tänkte tyst på den gången när jag först fick spärrnyckeln i min hand att gå åt rätt håll. Det sitter inte i ryggraden ännu.....

//Pia

Dunkerque

Nu var det längesedan vi skrev, men projektet har inte stått still. Bilen justeras hela tiden och smådetaljer tillverkas och sätts på plats efterhand. Skydd för strålkastarna kommer på plats denna vecka.

Valborgsmässoafton kombinerade vi släktträff i DePanne i Belgien med inköpsresa. Albins mamma och Tony tog emot oss i den trivsamma lägenheten på kusten. Thomas och Gunilla var vårt ressällskap och kvartetten tog sig till Dunkerque och 60-årsjubileet för 2CV. Det var fint väder och det fanns massor att handla. Med vår egen privata tolk Thomas Wadman som hjälp lyckades vi införskaffa allt. CD-kursen i franska räcker en liten bit, men det är långt kvar till att obehindrat kunna prata, pruta och skoja med en fransman. Själv hamnade jag i en synnerligen speciell situation. Gunilla är en språkbegåvning och hon ställde en fråga om taket till en 2CV. Mannen började tala. Gunilla försvann och där stod jag ensam med Francoa som tittade, gestikulerade, lyfte på taket, visade på tvärribborna och gjorde en svepande gest över bakrutan samtidigt som han nickade och log. Jag slängde in ett "weee" allt emellanåt och letade förtvivlat efter Gunilla med blicken. Jag vet inte hur länge vi stod där. Mannen med gesterna och jag med min irrande blick - det kändes som en evighet. Till slut tröttnade han emellertid och jag kunde utan att vara oartig dra iväg till mitt prutande sällskap. De var alla tre inbegripna i en diskussion om framlyktor och huruvida priset gällde per par eller per styck.
Albin såg lycklig ut när han bar ett "collecteur échappement" under armen. Denna tingest är ett specialtillverkat grenrör som påstås kunna ge 10% bättre effekt på motorn. Albin har haft jätte mycket att göra sedan vi kom tillbaka och de svarta rören ligger ännu orörda på garagegolvet och bara väntar på att få förenas med motorn och slutröret.
Förutom att vi själva berikades med nyttoprylar shoppade vi upp oss till våra vänner. Beställningslistan var lång och både Thomas och Albin lastade pickupen och såg lyckliga ut, liksom barn.
Bengt Skoog och vänliga hustru hade själva tuffat ned till Dunkerque med sin 2CV. Även Bengt såg lycklig ut när han fick lasta sina plåtdetaljer som bättre passade på ett flak än i kupén på den hemvändande familjebilen. Vi fick goda råd om boende i Holland och vill passa på att tacka för det.
//Pia