Mali next

The english text at the end? as usual.

Tack Smorgasnisse och FixarOlle och forlat oss. Vi hade bara klisterdekaler i huvudet. Ni har hjalpt oss pa ett ypperligt satt.

2008-11-13
En bivack i dynorna i Mauretanien och en förutseende arrangör skapar förutsättningar för en sällsam bild för kameran.
Vi omgärdas av de vackra dynorna och på kammen ser vi silhuetter av soldater med gevär. De är där för att värna vår trygghet. Det känns bra. Vi är i Noukashott – huvudstad i Mauretanien. Trafikrytmen kan avläsas på det fåtal bilar, om ens någon, som inte har skadad lack eller trasiga lyktor. Filkörning existerar inte, men signalhorn har dom. Här finns också några riktigt fina bilar.
Idag badade vi i Atlanten och Affe har kört precis i vattenbrynet i fem mil. Fiskare med sina speciella bananformade båtar vinkar när vi far förbi. Kameran har fångat Flamingo, Pelikan och Trana. Vi stannade i en typisk afrikaby. Tusen dammiga, mycket intensiva ungar kastar sig över bilen. De vill ha en ”kaddå” (present) eller en ”stillo” (penna). Dom är inne i bilen med sina fingrar och röntgar inredningen med sina giriga ögon. Det hoppar bak på bilen och gungar oss upp och ned. Det känns otryggt och lite på gränsen. I nästa by har vi lärt oss och skrattar med barnen. Vi ler och säger nej. En liten kille med snälla ögon och smutsig gul t-shirt står lite vid sidan av de andra. Han fångar min blick. Vi kör. Han springer med, sjunger högt och klappar händerna. Han skapar musik. Flera barn står bak på bilen och hastigheten ökar. Min sjungande lille vän visar riktningen ut ur staden. Han får en klubba. Ler sitt vita leende och vinkar hejdå.

Här heter valutan UM. Det rimmar på DUM
Vi har gjort bort oss båda två. Idag får vi till banken skynda på.

Jag hade inte klart för mig att du ska pruta även i ”livsmedelshappet”. Köpte två bullar och 4 coca cola för 100:-. Albin köpte 1 kg vardera av äpplen och bananer för samma summa. Efter kontroll med en engelsktalande sunnimuslim, vid internetcafét, gick det upp för Albin. Grönsakshandlaren hade lagt på en nolla. Han blev förbannad. Gick med raska steg tillbaka och började vifta på engelska. I samma stund stack tiggartanten fram sin hand och hon fick ta hela skiten. ”Ask him for the money. He is rich. He stool all my fucking money”, sa Albin. 300 UM är 10 svenska kronor. 3000 är 100: Grönakshandlaren i Noukashott är nöjd och vi har lärt oss något - igen,

2008-11-14
Idag kör vi 53 mil mot Kiffa, en stor stad nära gränsen till Mali. Vi stoppas vid städerna av gendarmerie eller polis och ibland tullen. De viftar fram oss ibland och ibland vill de ha papper. Även dessa herrar frågar ibland efter presenter. Vi har, på Ullas inrådan handlat en limpa cigaretter. Ett paket ”American Legend” gör någon glad.
Polisen var stor, blåsvart och lite skrämmande. Han sträckte fram sina extremt långa fingrar till Albin och hälsade med ett Sava. Han ville ha en present. Vi erbjöd cigaretter. Han tackade nej med orden ”smoke no good”. Han fick en rosa liten klubba istället. Hans mörka hud klövs av ett bländvitt leende. Han skrattade och sa något om BARN. Klubban såg mikroskopisk ut i hans stora mörka hand. Han skratt var djupt och kluckande Han tackade för klubban och viftade fram oss. Pennor och t-shirts skulle vi haft med oss i drivor. Vi inser nu att vi varit lite övernitiska med vikten av vikt, men vi har å andra sidan, till skillnad från alla de andra - inte fått stopp i sanden sedan västafrika. Det är unikt.
Vi går mot mycket varmare breddgrader och dricker mängder av vatten. De byar vi far igenom säljer färskt mycket gott bröd. Det är dammigt och åsnor och getter avlöser varandra på gatorna. Folk är vänliga och många av männen bär en baba (det vita tältet). Vi dricker mycket nu och har stor nytta av pipinetten.
Vi stannar bilen. Jag öppnar min dörr. Albin öppnar den bakom. Vi står där sida vid sida, med dörrarna som skydd från omvärlden. Tittar ut mot det skiftande landskapet. Det är så perfekt. Jag behöver inte springa galen för att hitta en buske hög nog att täcka en desperat kvinna i nöd. Vi utvecklade detta system i Västsahara. Där får du absolut inte avvika en meter från vägen och det pga av alla minor. Tack Rita och Kalle, än en gång. Utan er hade en kvinna i nöd, kanske nu varit död, eller åtminstone enbent.

Lördag 2008-11-15
Bensinen är slut i Mauretaninen och vi kan bara få diesel. -problem. Vi åker från tapp till tapp. Heta tips säger att ”Star” i Kiffa har resurser. Tidigt på morgonen åker vi dit. En pampig port leder oss in i Kiffa, men skenet bedrar. Här är precis lika skitet som i alla andra byar. Ungar som leker i smutshögarna och en get som betar från en plastpåse. Morgonen är ännu sval. Fyra kor korsar vägen och på andra sidan promenerar en grupp dromedarer. Vi köar med de andra. Det finns bensin, men pumpen är sönder. Vi får vänta.
Baba är 14 år han har skolböckerna i handen. Han väntar på skolbussen. Han är lugn, inte alls som de andra. Han verkar så klok. Vi sätter oss på vår kofångare Baba och jag. Han har sin vita rock och hela livet framför sig. Han talar franska och jag gestikulerar. Han visar sina skolböcker. Flera blad är fulltecknade och handstilen är sirlig och lutar vackert. En av holländarna pratar franska och Baba berättar. ”Jag går i skolan 7 dagar i veckan, 2 timmar per dag och jag tycker om skolan – mycket”. Han får en av mina 3 pennor och vi är överens om att ha ska använda den i sin fina skrivbok. Han vinkar och ler stilla när vi ger oss av.

Vägen är i bedrövligt skick. Hålor stora nog att svälja vår lilla bil finns överallt. Vi har blivit varnade och åker slalom. Edwin klarar hålen, men kör över en elak vägbula. Vänster fjäderpaket går sönder och den gröna Meharin ligger ledset på vägbanan. Albin stöttar med två reservdäck och bilen får vila på en hög av fyra. Reservdelar från Affe kommer till nytta. Det är bra att vara två ekipage. Vi blir kvar i den lilla hålan. Jag räknar 25 nyfikna barn. De viker inte från min sida. 50 par ögon följer minsta lilla rörelse. Vi väntar länge. Stress leder till kreativitet. Skrea aktivitetscenter har nu filial strax söder om Tintane. Jag lärde ungarna Fullt hus och vi tävlar där i den stekande solen, jag och åtta ystra pojkar. Bilen får vara ifred. Flickorna är fnissiga. Albin tar foton och de får se. Vi skriver siffror i sanden och tävlar. Jag kommer tvåa - utan fusk. Det lättar upp högst väsentligt. Värmen är tryckande. Jag står under min paraply och ungarna vill gärna få det som present. Det och allt annat. Vi väntar på den maffiga ”Man Cat” med reservdelar. Den kommer efter 2 timmar. Gamla reservdelar blir som nya och vi rullar vidare en timma senare. Det ligger små, små svettdroppar över mina armar och jag känner mig hal. Landskapet är annorlunda nu. Ett torrt gräs, i färg som mogen vete täcker jorden och små träd med platt krona växer sporadiskt.
Vi närmar oss Malis gräns. Det samlade intrycket är att människor i Mauretanien är mycket vänliga. Ingen talar engelska, Längs vägarna ligger det döda djur av alla sorter i olika långt framskridet stadie av förruttnelse. Det luktar inte gott! Byarna ligger tätt, ofta 50 meter från vägen. Boendestandarden är undermålig. Bor man inte i ett skjul av korrugerad plåt på 3x3 meter kan man ha förmånen att leva sitt liv i en rektangel (3x4 meter) byggd av lerklossar. Inga fönster, men väl två dörrar. Kanske är detta hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt, men mest troligt ingen rätt alls. Överallt springer de ut ungar och viftar och vinkar. De vill helst att vi ska stanna, men är också nöjda med en vinkning. Kvinnorna pysslar med sina sjalar. Det verkar vara ett heltidsjobb att dölja det som skall täckas. På dagens uppgiftsblad står det längst ned: ”Enjoy your last day in Mauretania. Black Africa is waiting for you!!

Tack alla for uppmuntrande mail.

We are now travelling through Mauratania hedding for Mali.
At the moment the camera team just passed and filmed Albin when he was drinking water from the BIG bottle. We consume a lot of it now and it is necessary. We have left the cold temperature behind us. The air is dry and you do find sand in the most peculiar places.
The Mauretanien people are nice and friendly. The children are very intensive and when you stop the car you will have a bunch of them begging for a small gift. It is sometimes hard to say no. They live in small and very simple clayhouses. Two doors, no windows. The Sahara desert has got its grip on the country. We slept in a bivack tonight in the silent desert and it was lovely. The car is still doing a good job and Albin is happy, so am I, of course. We had a dip in the Atlantic ocean today and it was extremely refreshing. We drove on the beach for 50 kilometers at low tide. It was fantastic. Before that we passed trough a national park and got pictures from Flamingos and Pelicans.
In Mauretania there are a great number of road kills of cows, camels and donkeys. Nobody takes care of the carcasses so sometimes the smell can be real bad. The roads are diabolical, filled with craters big enough to swollow your whole front wheel. You have to be carefull, zig zaging even if it means driving on the wrong side of the road for several hundred meters at the time.
We are entering black Africa tonight and have now passed throught Marocco and Mauretania. This is an adventure of a life time and we are enjoying it although it is very tiering.

We will keep you posted.

Love Albin and Pia

08-11-09

08.30 ser vi havet i Marocko för första gången. Stora vågor slår mot stranden. Det ser inbjudande ut. Vi stannar, förevigar och far vidare. Idag är det mycket off-pist inlagt i rutten. Det är stenigt och sandigt och snabba beslut måste fattas. Är bredden mellan däcken tillräckligt för att köra med en ”fot” på varje sida gropen? Finns det en stor sten i vattenhålet, eller kan jag ösa på? Arrangören har nu två filmteam med. När kamerabilen väntar runt hörnet vet vi med säkerhet att det är en svår passage. Ibland lutar bilen så kraftigt att jag bara vet, att nu – just nu - testar vi störtbågen live, men icke - ännu.

Vi har hittills haft två ”problem” allt beroende på den mänskliga faktorn. Bilen gör sitt jobb.

Situation 1 - Magsjuka och påfyllning av olja...

.... går inte ihop. Med en svimfärdig fru kan t.o.m Albin glömma att sätta på - locket på oljepåfyllningen. Vi åkte 400 meter. Det rök betänkligt från motorrummet. Albins mantra löd: ”Det här var inte bra. Det här var inte bra. Det här var inte bra.” Inte en enda liten svordom kom över hans läppar.

Situation 2 – sparsamt med öppna bensinstationer.

I södra Marocko tänkte vi fel, eller kanske inte alls. Vi rullade bokstavligt talat in på ”macken”. Vår käre lille Affe lät undslippa en sista suck i form av ett tickande från bensinpumpen som desperat sög i sig de sista dropparna.

Samma kväll campade vi i en sagovärld. Vi körde off-pist sista biten och landade i en ”kuliss” från Lawrens of Arabia eller liknande - en kombinerad campingplats och hotell, en ”miniborg” i ockra med tinnar och torn. Vi fick nyttja de svinkalla duscharna. ”Very refreshing”, sa dom som var klara. Vi andra pustade och frustade när de kalla strålarna träffade hud och hår.

Fransyskan Martine pussar mig på båda kinderna ibland. Hon tränar på sin engelska. På frågan om hur dagen varit svarade hon ”dis was a föck-day”. Hon menade det.

Off-roadkörningarna går hårt åt bilarna. I en snäv kurva i bergen ”they ad an accident”. En rejäl frontkyss förskjöt motorn 4 cm vilket resulterade i ett hål i bakre plåten på växellådan och därpå följande läckage. Detta hade justerats, men inte tillfredsställande. Martines uttalande grundande sig i att de tidigare på dagen fått tio motorstopp och fått ringa Frank, chefsmekanikern. Han kom till undsättning och så höll det på. Paret hade dessutom haft ett argument med en polisman och all frustration hade landat i bilen och exploderat därinne. Det var svalt i det franska lägret, som annars är mycket kärleksfullt och varmt.

Våra nordiska vänner finländarna, fick använda brandsläckarna för första gången i sin mångalångamil-2CV karriär. Elsystemet brann upp en tidig, mycket kall morgon.

Engelsmännens tak blåste av en tidig mycket kall morgon. De lindade händerna med t-shirtar och körde vidare. Som grädde på moset fick de samma dag ett stenskott och framrutan sprack. 2CV-människor är kreativa. De tog loss bakrutan. Den är inte som klippt och skuren, men då tejpar man och stagar upp och så kör man vidare.

De knakar och brakar och många nya ljud registreras när teamen gungar bilarna upp och ner för att analysera dagens nytillskott. Många har haft punktering och flera av bilarna har sysselsatt chefsmekanikern och hans team.

Det där med att ringa Frank är inte bra. Det ligger poängförluster i det. Du kan samla poäng genom att klara dagens frågor. Hitta de platser där arrangören tagit bilder (de finns i din road book/bibel) och ta ett likadant foto för bevis.

Du förlorar poäng om du skräpar visar bristande respekt, kör oansvarigt, uppför dig okamratligt eller tar hjälp ifrån mekanikerna.

Albin arbetar preventivt och lyckan var stor när han igår fick låna fettpistolen från Frank. Han gick över bilen och gav smörjpunkterna på framvagnen vad de behöver. Vi är redo att möta sanden!

08-11-10

Idag måndag den 10 november har vi en riktig rysare framför oss. Rysare i det avseendet att det blir monoton körning. 83 mil på asfalt och massor med polis- och hastighetskontroller. Vi har en blankett ifylld och klar – 30 ex När vi kör in i städer stoppas vi av polisen. De frågar efter papperet, tittar på det, tittar på oss. Vi ler. Polisen ler. Han säger, varsågod och åk. När vi åker ut ur staden upprepas samma procedur med den skillnaden att vi ler mot en annan polis. Så fungerar det här! Blanketten innehåller naturligtvis uppgifter om oss, men också namnen på våra respektive föräldrar. Å, det är är ju klart att den lokala polisen i Marocko vill veta att min pappa heter Harry och Albins Jim. Som sagt 30 ex och dom lär gå åt. Vi kör idag över ”gränsen” till Väst Sahara. Det är ockuperat territorium och därav alla poliskontroller.

Albin säger ”det är en stor fördel med de högmonterade strålkastarna”. Det är kolsvart ute och vi ser den upplysta ockrafärgade vägen framför oss. Den är kantad med kaktusplantor. Det är smalt, ibland tvättbrädestruktur, ibland stoooora hålor. Klockan är 06.00 and the journey has just began.

”Hur kan en vanlig bil ta sig fram på de här dj.a vägarna”, säger Albin. Underförstått; att en 2CV klarar det är ju inte så konstigt, men som sagt en vanlig bil.... Tveksamhet går mot övertygelse och snart, mycket snart står det 2CV i pannan på min käre man.

Vi möter kusten efter en halvtimmas körning och kör parallelt med Atlanten i sydlig riktning. Vägen är spikrak och inget piffar upp. Inte ens en liten grop att ge akt på. Landskapet är platt, brungrått och småstenigt. Vi körde längs kusten under tio mil och har sett vågorna bryta lång ute till havs. De vita fräsande strecken attackerar den finkorniga sanden. Det bildas ett kraftig skum som snart ebbar ut i ett intet. Lite som livet, tänker jag.

Vi tar en paus i sandöknen. Ensam ligger där en byggnad, som en gång var café. Taket är borta och på den grå cementväggen står det, med slitna röda bokstäver ”cafe La place”. Våra Holländska reskamrater värmer kaffe och vi njuter en påscappucino och fikon tillsammans. Sanden yr och dynorna bygger upp mot väggarna. Vi hedrar ruinen som kanske de sista ”kunderna”. Det känns bra. Vägen viker av från kusten. Vi kör rakt fram och mil läggs till mil. Marchfart 85 Varningsskyltar visar kamel och vi väntar med spänning. Snart ser vi en liten grupp vid vägen. De beter sig som kor.

Jag ”får” köra. Efter några minuter påminner jag en onödigt engagerad co-driver om att jag FAKTISKT har körkort. Vi blir av med 12 papper under dagen. Den enformiga körningen tröttar. Albin skriker något. Jag hoppar till och rycker ut öronpropparna. Exalterat visar han på GPS:en. ”Du kör 105 km i timman älskling. Det är toppnotering. VI har aldrig varit över 100 tidigare”. Jag får lätta på gaspedalen. 100 km är maxhastighet. Böterna lär kosta skjortan och den vill vi ha kvar.

Lång dag går sakta mot kväll. Det är utlovat en överraskning när vi når målet. Dakhla är ännu 20 montona mil bort. Västsahara är ett av de mest sparsamt befolkade nationerna i världen. Består till störsa delen av platt öken. Vi ser inte en kotte och knappt en människa heller för den delen. Med undantag för poliskompisarna förstås. Det är verkligen ett trist område. Använd inte din nyinköpta åsna här!

Vi anländer målet kl 20.40 och helt plötsligt vill jag måla. Är vi i Skagen? Det är mörkt, men ändå ett fantastiskt ljus. Bivacken är placerad, precis vid den skummande Atlanten, en trappa upp. Kvällens överraskning: färska ostron och vitt vin är mycket uppskattat. Touareg är ensamma där i natten. Högtalarna levererar Jack Brel, Franska små fötter trippar nätt i den svala sanden. Martine balanserar med säker hand sin mugg med det röda vinet. Hon sjunger ”Dis is a god day”.

Det är det mörkt imorgon när vi åker, men ljuset kommer jag alltid att minnas. Med spänning möter vi morgondagen som skall sluta i Mauretanien.

08-11-11

I Västsahara gjorde tullen sitt jobb. Polisen och gendarmerna likaså. Det är ingen som har bråttom här och många, väldigt många är involverade i de tre delprocesserna. Datorer nix. Pennor och stämplar – japp och KARBONPAPPER, minsann!

Vi spenderade svettiga timmar i Marrocko/Västsahara - för att komma ut ur landet.

Körde fast i sanden, två gånger i ingenmansland – en sträcka på 1,5 km. Fotograferade de av minor sprängda bilarna.

Spenderade svettiga timmar på gränsen till Mauretanien, för att komma in i landet. Vi var väl förberedda och hade fyllt i blanketterna i september MEN den blanketten var ”gammal”. Signaturen stod på vänster istället för höger sida. Vi var almost there, men då stängde tullen och en av alla tjänstemän åkte för att hämta nya blanketter. Det får ju vara någon ordning. Vi väntade i solen. Hövliga människor och leende även här. Vi väntar totalt 6,5 timma. Därefter går färden mot Nouadhibo. Den svala ökenvinden gör entré Albin är brun som en pepparkaka och jag lyser likt en trygg fyr i den mörka natten. Jag tror att våra själar hunnit ikapp oss idag. Nu är vi hela och kan vandra vidare i den trivsamma 2CV-takten genom sanddynorna som väntar runt hörnet.

Huvudgatan är spikrak och lång, väldigt lång. Två filer på varje sida refugen. Längs sidorna löper en oändlig rad med ”butiker” (shappen). Hälsovårdsnämnden hade fått bråda dagar här. Det är natt när vi anländer staden och det är hysteriskt. Getter, åsnor, människor i brokiga färger. Många av männen bär vita vackra något för stora tält. Det är öppna i sidan och jag undrar hur de kan välja vitt i den här omgivningen. En gul eller blå dekoration på brösten blir kronan på verket. Dräkten bärs ovan de vanliga kläderna. Kvinnorna är täckta och hedrar sin Gud. Det bär färgglada kreationer med muslimskt snitt. Trafiken är intensiv. Det luktar annorlunda och det larmar på gatorna. I Nouadhibo sover vi vår första natt under Mauretansk himmel. Abba Camping bjuder på dusch och arabiskt toa – allt i ett. Det luktar pyton, men här finns inte en kackerlacka så långt ögat kan nå – lyx. Albin får duscha varmt och minst 15 strålar arbetar ihop, rakt ned. Han är nöjd.

2008-11-12

Sällsamma ljud i arla morgonstund. Prästen har vaknat före oss. Stor stad – många präster. Det ljuder från olika håll. Ingen ”sjunger” lika. Vi packar tältet – börjar få bättre rutiner nu. Har liksom skärpt till oss sedan jag slarvade bort våra matskålar i den vackra campen vid Tan Tan och efter att tältpinnarna försvann i Ait Ben Haddou.

Landskapet är förunderligt. Sand med småsten överallt. Idag kör vi off-pist i öken. Vi delar på körningen och jag tänker snö. Det här är häftigt. Du ser inget slut bara packad sand och spridda ”elaka” små stenar. Vi kör i grupper om 3-4 – aldrig mindre. Sanden ligger bitvis i drivor. Låg växel full fart. Misstag bekräftas. Du sitter fast. Lufttrycket i däcken måste minskas. Vi har 1 kilo i framhjulen och 1,1 i bakhjulen och så kör vi ut i sandhavet. Det ser inte klokt ut. 25 små leksaksbilar som pinnar på mot ingenting, Alla är glada. Äntligen aktion. Sanden går in överallt och våra medtävlare byter skepnad. Schalar täcker allt utom ögonen. Europeiskt går mot exotiskt. GPS visar inte längre bensinstationer, hotell etc. En röd prick avslutas med en annan. Mellan dessa punkter finns en sträcka av småsten. Ser ut som en upp- och nedpåvänd potatisåker, men ack så mycket vassare än en King Edward. GPS:en visar en grön julgranen. Den symboliserar ett träd. De är som ni förstår en sällsynt företeelse i dessa traktar. Det är solen och sanden och vi. Vi fastnar inte någon gång, men vi har putt våra vänner mot stabilare grund. Det enda som stör är de små envetna flugorna som gillar våra svettiga kroppar. Vi anländer vår bivack redan kl fyra och får se vår omgivning i dagsljus - ovanligt. Det är så vackert. Den fina sanden bildar stora dynor i olika höjd. Vi skapar ett solskydd. Två bilar, en presening och några spännband. Ett juste place utan flugor. Jenny är rask och tjänstvillig och dessutom banläggare. Hon tittar in och säger ”Tomorrow everybody will get stuck”. Hon tittar mot den stora dynan baom oss och och säger ”men, car and dunes”.....

Zeppe är EN RIKTIG MAN. Team Dymos bil strippades på allt. Zeppe satsade mot piken på den 12 meter höga dynan. Den lilla bilen flög 5 meter rätt upp i luften. Landade 22 meter längre bort. Det gick ett illavarslande sus genom gruppen och för en stund stod allting still. Den lilla bilen stod illa åtgången med brutna axlar och dito chassi. Zeppe var chockad. Mekanikerteamet körde övertid och i morse stod bilen där – som ny igen.

Bilstatus Affe:

Går som en klocka- touch wood och pepparkaka

Vi mår utmärkt båda två och bloggar igen när vi kan. Det är intensiva dagar och tusen intryck och utan tvekan en fantastiskt upplevelse – so far.

Allt gott till er alla

Albin och Pia

Hello everybody

Trip so far went very well. We have now reached Mauretanien and have been driving in the Sahara desert. The last days in Marocko were really great and we strongly recommend the country, People are ever so friendly and the nature is absolutely fantastic. Albin drives most of the time and he is doing a god job as well as the car. We only had problems due to human mistaces, so far. No one mentioned, no one forgotten (swedish saying). Once with the oil and the other time with petrol. One tends to forget that this is a different part of the world and the petrol stations are not there every 10 kilometer. We spend the nights in our tent most of the time and we only had one night in a hotel so far. Occassionally we also have the opportunity to shower. We are being served good food every evenying and the organizers is doing a vary good job.

The trip is so far interesting, great fun and an adventure in many aspects.

We are having a great time.

Tandlosa tanter

Vägen till gårdagens slutmål var än en gång fantastisk. Inga slippriga vägar, men rundade förrädiska stenar som lätt kan få ett bildäck på andra tankar än att åka i vägens riktning. Albin var mycket koncentrerad. Jag var magsjuk. Provade mammas huskur och sög i mig en liten flaska Underberg. som hon så rart skickat med. Det är nog i preventivt syfte de ska tas. Det hjälpte föga. Stupen var sanslöst branta och vägen hade bättre beskrivits som bred stig. Där det finns gropar eller andra problem på vägen bygger Marrockanerna en liten stenhög vid sidan för att varna andra trafikanter. Det finns många små högar – överallt. Luften i bergen var frisk. Gubbar och gummor plöjde med en enkel träplog. Åsnorna gjorde ett gott jobb. En vacker tavla, en scen i en film, ett rogivande skådespel i slomotion. Kvinnorna bär hucklen, Klädseln består av lite av varje, allt i glada färger.
Vi frågar en gammal tant om vi får ta kort, och det går sa bra så, Hon ler och verkar nästan stolt över den enda tand hon har kvar. Solen skiner, det är stilla. Det känns som tidig vår. Vi ler tillsammans. Ger henne några dirhams. Hon är nöjd. Ser vår tilltufsade clementin i bilen och frågar med gester om hon kan få den. Clementinen byter ägare..
Längre fram hittar vi en by med ett internetcafé. Vi är på ”platten”. Temperaturen är plötsligt 35 grader. Kängorna får plats i bagaget. Skönt att vifta med tårna igen.
Edwins bromsrör går sönder. Bilarna blir stående vid en vägarbetsplats. 2 minuter senare har vi fem intresserade arbetare som ler och är vänliga. Jag passar på att fråga dagens frågor bla de första sex raderna i deras bön. Det låter vackert när det framförs med respekt:
Allah, Allah Aqbar. Koran, Koran aqbar. Häm dolille arabic Allah....
Visste ni förresten hur många gånger om dagen de ber?
Fem gånger och inför varje bönestund genomför de en ritual med vatten. Vissa moment gör de tre gånger och andra bara en. De tvättar händerna, rensar näsan med vatten. Häller en skvätt över huvudet och så får fötterna en omgång mm.
De tar sig tid med oss dessa vänliga Marockaner och vi bjuder på aprikoserna från Marakesh, mycket uppskattat. Det spruckna bromsröret lagas temporärt. Senare ikväll lagar vi röret på riktigt. Albin reflekterar ”Tänk om det hänt i bergen”.
Vi stannar ofta. Jag är nära att svimma flera gånger och konstaterar blekt ”det är trevligare att ha magsjuka i detta landskap än på en sunkig toa någonstans. Vi utarbetar ett effektivt arbetssätt.
Jag lutar mig framåt och gnyr.
Albin stannar jag linkar ut framåtlutad.
Sätter mig och gör det jag ska.
Albin är min hjälpte och kommer med toapapper – kärleken är fin.

TUSEN PUSSQR OCH KRQ?QR

Tatueringar och andrade rutter

The English text is at the end. If you go in to www.touareg-trail.be you will find a diary and pictures. It is produced by the organizer;

Det är mörkt i Ait Ben Haddou. VI HAR SOVIT PÅ HOTELL. I receptionen står ägaren till ”La Rose Du Sable”. Det är kyligt, men han ser varm ut i sin mörkblå berberrock. Han ler mot oss. Till frukost får vi pannkakor med sirap och söt äpplekompott. Jag dricker två koppar te och låter min mage vila. Igår stoppade jag närmast maniskt i mig ett halvkilo färska aprikoser inhandlade på marknaden i Marakes - dom var så goda...
Idag blir vår sista dag i Atlasbergen och vi lämnar bakom oss en natur som gjort stort intryck på oss och alla andra i sällskapet. Om ni inte har något för er – åk till Atlasbergen. Kör bil, åk lokalbuss, köp en åsna vad som helst. Här är så vackert.

Albin hade chansen att bli av med mig igår. För en stund fanns det en ny öppning i mitt liv. Jag kunde få spendera mina sista dagar högt upp på en alptopp och sälja bergskristaller till turister. Min presumtive livskamrat, på livets höst, klappade intensivt på mig och menade att jag var ”a good wife”. ”I give you 800 camels for her”. Inte dåligt ändå. Albin var kanske intresserad, men realist som han ar sag han svarigheten; ”Hur ska jag få med mig alla dom på planet?” kommenterade han.

Igår kväll fick vi ändrade förutsättningar pga väderleken. Det är ännu kallt, men regnet har slutat. Dock har det myckna regnet förstört de off-roadvägar vi skulle kört på idag. Det innebär att arrangören får lägga om rutten och de 35 milen har nu blivit 44. De laddade in den nya rutten på Garmin GPS igår. De ger oss hela rutten och laddar in fyra i taget. Vi kör nästan enbart efter GPS.en, men har också en Michelinkarta över Västafrika.

Idag vaknade vi inte till ”Allah, ahmed, alla jalla”. Klockan ringde 04.30 och vi slog böneutroparen med en timma. Vi gav oss av kl 06,00. Det var becksvart. Dagen grydde långsamt. Solen gjorde entré. De svarta bergens silhuett blev än mer effektfull när de vita topparna syntes i horisonten. Köp en åsna!

Marakesh var helt galet. Marknaden var gigantisk. Vi hann bara skumma på ytan. Alla säljare kunde engelska, franska, tyska, holländska. Slängde du blicken på något hade du snart en nitisk person vid din sida. Pruta ska man och 1/3 av priset max. När jag köpslog om ett par byxor sade Mohammed efter en stund, på klingande svenska, ”ok, halva priset”. Det blev 40% av priset till slut. Jag är nu ägare till ett par afrikanska byxor med rejält häng. det är inte vackert, men praktiskt och framförallt en kul grej. Albin arbetar preventivt och köpte en blå touareg sjal. Den ska skydda mot hetta och sand. Vi fick en snabbkurs i hur man knyter huvudbonaden.
Vidare om Marakesh. Vi åt middag på ett stort, mycket stort torg. Nitiska inkastare erbjuder dig guld, gröna skogar och god mat. Fattiga människor vill sälja pappersnäsdukar och små barn med bedjande ögon har skickats ut av sina föräldrar. Musik hörs runtomkring och i stora cirklar står människor och lyssnar, ser en ormtjusare, med mera i all oändlighet. Taxifärden in till centrum blev en näradödenupplevelse. Ahmed hade nog grälat med frugan på morgonen. Han körde som en galning och skapade egna filer, tutade intensivt vid alla stoppljus. Radion stod på och meddelade med en massa scha-ljud att något hade hänt, eller skulle komma att hända. Ljudet var öronbedövande.
Varje dag när vi lämnar lägret får vi uppgifter. De kan bestå i att ta kort på en byggnad på vägen. Fånga en bild där 2CVn blir bogserad av ett djur. Ta reda på vilka 6 moment som föregår bönen eller göra en tatuering av Touareg trail symolen. Ibland är det mer stressande än positivt och här hade vi behövt ett större ordförråd på franska. Dagarna är intensiva och körningen tar sin tid. Vi har inte lagt allt för mycket energi på frågorna och ligger följdriktigt inte bland topp tio. Vi gör det vi klarar och vissa dagar går det bättre än andra.
Albin blev bortrövad av en tato-kvinna. Hon var mycket vacker och hennes röda klänning stod fint till hennes mörka hud. Hon var snabb och innan Albin hann säga dromedar var hon i full gång. Hon skrev Touareg Trail med bokstäver över hela underarmen. Hon tog också hand om Edwin och Daniel och pyntade dem. Hela jobbet tog 20 minuter, max. Det fanns ingen prislista att skåda på det stora torget. Tjejen hade kontoret på fickan. Albin beordrades att hosta upp 220 svenska kronor. Det utbröt ett smärre tumult. Sensmoral: bestäm priset innan, men var kvick. Man kan närmast beskriva kundrekryteringen som kidnappning och lösensumman blev 220:-. Faktum är att hon drog pengarna ur fickan på Albin. Just när jag skriver ser jag Albins hand på ratten och där står så fint ”TRAIL”.

Resan idag går mot kusten. De sista fem kilometrarna kör vi i sand. Vi har två goda råd med oss från arrangören:
Sänk lufttrycket och se upp för kaktusplantor som fallit över vägen. Får du en tagg i däcket, låt den sitta kvar. Drar du ut den har du en bekräftad punktering. Albin håller inte med här. I och med att vi har innerslangar kommer luften att gå ur i varje fall.

Från och med nu duggar inte internetcaférna tätt. Bli inte orolig om du inte hör något på ett tag mamma. Framför oss har vi nu 8 kvällar i bivack och om nio dagar får vi duscha igen.
Imorgon kör vi 30 mil och dagen därefter blir en riktig transportdag 83 mil. Vägarna kommer att vara asfalterade och i god kondition.

Från ett soligt Marocko någonstans i Atlasbergen
Allt gott till er alla
Team Gould

Albin almost exchanged me for some camels the other day. He was offered 800 for "his good wife". The scenery in the Atlas mountains is fantastic and and the car is behaving very well, so far. Today we are leaving for the desert and we will most probably not reach an internetcafe in many days. Don;t worry we are in good company and the organizer is doing a great job.
Love Albin and Pia

1. To our English readers. You will find the text at the end of this blog.
2. Vill ni se mer och folja oss ga in pa var reskompis hemsida www.utrecht-benin.nl eller
3. www.touareg-trail.be
   
   Albin sjunger; Hollies, sager han och ler mot mig ”The road is long, with many a winding turn.”
   Vår lilla pärla har precis slingrat sig upp på tvåans växel. Serpentingvagen kantas av ett fantastiskt landskap. Allt ar mycket vackert.
   Jag sjunger inte högt, men väl inombords. Alldeles nyss grät jag - igen. Allt är mycket svårt att greppa. Hade jag stannat hemma hade vi inte kunnat dela ”the adventure of a lifetime”. Det är det redan nu och mer väntar.
   For en stund sedan handlade jag lite vatten. Jag köade med en åsna, en gammal dam, två små söta pojkar och en berb i långrock. De tittade alla nyfiket på tanten med fleezemössa och varm tröja. Jag måste ha mössa på/ dels pa grund av kylan, men också på grund av bristen på frisyr. Håret ar fett och förmodligen luktar jag illa oxå.
   I Marocco har det hittills varit kallt, regnigt och blåsigt. Vi sover i tält och har lärt oss skillnaden på begreppen camping och bivack. Du sover i tält i båda boendeformerna, men pa campingen har du tillgång till dusch. Allt ar mycket fuktigt och for att hålla varmen nattetid sover vi långkalsonger och undertröja. Det ar lika kallt på dagarna så nattdräkten får sitta på under långbyxor och jacka.
   Man blir ofantligt val bemött överallt. Den lille farbrorn bakom disken gav mig all uppmärksamhet och de andra väntade talmodigt. Den gamla damen hade en tatuering som sträckte sig från överlappen och ned under hakan - ett blått sicksackmönster. Hon putte mig på axeln, pekade mot Albin och bilen. Gjorde den franska gesten - puss på fingrarna och pekfinger mot tumme och de andra tre uppåt. Log ett tandlöst leende och sa något på sitt språk. Så ar det hela tiden när vi kommer med bilen. Folk stannar, vinkar och ler.
   Igår körde vi offpist för första gången. Albin log och våra reskamrater Edwin och Daniel körde sin Mehari tätt tillsammans med oss. Så måste det vara. Får du ett problem med något som ramlar av eller går sönder måste du ha hjälp.
   Första dagsetappen var 40 mil. 16 mil på asfalt och därefter blev vägarna mindre. Vi stannade for lunch i en dyhåla. Beställde kött av charkuteristen - rakt över disk – inte kyldisk. Vi bad om lamm genom att härma bäää, men det fanns inte i lager. Det blev ett alternativ som krävde sin idisslare. Köttet grillades över kolbädd och grillmästaren blev Albins kompis. Vi satte oss på några skitiga plaststolar vid ett trasigt bord , 14 luggslitna katter strök runt fötterna. Trottoaren var bred, lerig och full av skräp. Den gränsade till resturangens golv. Den tandlosa gumman bakom bardisken bar ett huckle och hon förberedde vårt te, Ett gott bröd serverades tillsammans med köttet och fyra glas med te därtill. Te och te forresten – sött gränsande till sirapskonsistens.
   I den lilla byn fanns allt vad du kan behöva. En Michelinman som lagade Edwins två däck for 5 Euro och så minst tio fik på en sträcka av 100 meter. Folk behöver det här - många fik. Dom sitter nämligen väldigt mycket. Ibland står dom också, men väldigt stilla och så pratar dom med varandra. Deras vackra kappor i jordfarger harmonierar helt med landskapet. Huvuorna ar oftast uppfällda. Mörka ögon betraktar. Vi ler och alla ler tillbaka.
   I skrivandets stund åker vi i en STRALANDE SOL, högt upp i Atlasbergen. Vägen ringlar sig uppåt. Denna gång inte lika brant. En ensam pojke promenerar lugnt längs vägen tillsammans med sina får. Han ser oss höjer handen i en vinkning och vi svarar.
   Igår åkte vi en vindlande väg och det regnade. Den var ode. Med jämna mellanrum stod det en ensam berb med sin vackra rock väntande vid vägen. Vi tror att han väntar på bussen. Åsnor finns det många. De rids av både kvinnor och män. Om en hel familj förflyttar sig sitter gubben och barnet på åsnan och kvinnan går bakom.... Hundar springer lösa och ohämmat rätt över vägen. De verkar kampera ihop. Boendestandarden är låg, mycket låg, men glädjen och gemenskapen ibland människorna går inte att ta fel på.,
   
   2008-11-06
   På väg mot Marakesh.
   Förmodligen kommer vi inte att ha tillgång till internetcafé på många dagar nu så jag skriver det jag hinner. Vi upplever saker hela tiden. Gårdagens plats för bivack hade regnat bort. Scouterna som ligger före teamen får då hitta alternativ. Det blev perfekt och i natt har vi tältat vid poolen på hotellet Paradise de France. Här fanns duschar. Jag drog högsta vinsten och fick en med varmvatten och bra tryck. Albins dusch hade dubbelfunktion. De var en arabisk toalett med en dusch ovanför. Den hade tre strålar varav en sprutade in i väggen och de andra två var fördelade en åt vänster och en åt höger.
   Vi hade haft en adrenalinstinn körning tidigare på dagen -i etapp 2. Vi skulle ta oss runt en slingrande väg utan några som helst vägräcken. Snön låg vit omkring oss och vägen var en absolut dyhåla. I början tvekade vi inför den djupa leran och det gula vattnet som stänkte, men efter någon kilometer var vi helt övertygade om att en 2CV tar sig fram överallt. Vi gled omkring i sörjan, nära den bräckliga kanten och det stup som garanterat hade medfört en omskakande död. Det är slut på den här typen av körningar nu mamma! Efter en tredjedel av vägen var det stopp. Leran var så djup och sträckan så lång att vi omöjligen kunde forcera den. Det tog en stund att fatta beslutet, men det hade inte gått hur gärna vi än ville.. Picture this: Smal väg (geggamoja). Vita oändliga fjäll. Strålande sol och tio 2CV som ska vända och så glöm inte stupet. Allting går. Kan du inte backa och trinsa så lyfter du helt enkelt bilen runt genom att gunga den i rätt läge.
   Det var så vackert däruppe precis som i fjällen på våren - när det är som bäst.
   Idag är en kort sträcka. Vi kör 16 mil och ska vara i Marakesh klockan 12.00 för att äta lunch. Därefter blir det shopping och middag på Square Djenna el Fa. Vi har fått heta tips om att välja Gethuvud eller Sniglar från menyn.,
   
   Allt gott till er alla och stort tack for kommentarer/ Det kanns underbart och sa far jag grata lite.
   
   Bilstatus
   Byte av gummidamask höger fram, Barcelona (140 mil)
   Skruv till elkabel startmotor fastsatt, Boujad Forrest (190 mil). Vi hade ingen kontakt och var tvungna att starta med startveven vid ett tillfälle.
   Helt oigenkännlig på grund av våt röd jord som torkat, Ouzod (226 mil).
   
   
   The road is long, with many of a winding turn Albin sings. He ain't heavy he is my brother, Hollies.
   Our little ”pearl” has been climbing the mountains and the incline is major. We just rounded a corner and the scenery is fantastic. We see the snow covered muntain tops and Albin sings.
   The journey so far has been rainy and very cold. We slep in tents and the damp mixed with the cold air has resulted in us sleeping in the same clothes as we wear during the day. There are no showers in the bivouac but it really doesnt matter, so far. After driving you are completely nackerd and the only thing that matters is to get something to eat and then in to the tent trying to keep warm.There is no way you could call this a romantic holiday but it is really a fantastic experience. The other competitors are really friendly and there are no one who complaines about anything. Everybody knows what this is all about. We are having a great time.
   Yesterday we had to do a nerve tickeling exeprience driving the first stretch of the Atlas mountains. Due to a lot of snow and rain the road was inpassible as the mud was to deep to force. We had to bounce our cars around on the narrow track and return the same way we came up. The sixth foot path way had no fencing and a 500 meter drop straight down. It was exciting.
   
   Today the sun is shining and we are on our way to Marakesh on a resonable tarmack road managing to do 90 k/h. The strech is only 160 km today compared to the first day 400 km.
   We are having a great time and hopefully tonight we can dry our tents and cloths in the sun.
   
   Car status
   The car behaving well only two minor incidents. One broken rubber gater on the drive shaft and a loose wire on the starting motor – thanks to a starting handle we were on our way again. The cable was fixed later that night in the pooring rain at the camp site
   
   Lots of love to everybody.
   Albin and Pia

Forsta etappen klar

Thank you so much Mony and Jenny with children, for turning up at the start. Your support was most appreciated and we got throught Europe enjoying the delicate little pieces of Belgian chocolate - luxuary!

Genom ett regningt Europa har vi rullat fram i 135,7 km. Albin har kort det mesta och jag har stottat med 30 mil nattetid. Vi har sovit i skift.
Jag visste att det skulle bri pressuppbad och fest vid Afrikanska museet, men hade aldrig kunna forestalla mig det vi fick uppleva.
Trots ett intensivt regn var uppslutningen fantastiskt. Mangder av 2CV-entusiaster hade slutit upp och stod uppstallda likt en allé nar vi korde in mot den pampiga byggnaden. Nagon liten ventil slappte i den studen - jag grat.
Albins skapelse fick sa mycket positiva omdomen. Vi riggade den svenska flaggan pa takracket. Albins ungdomsvan Mony fran Belgien var dar tillsammans med sin syster, tva barn till henne och en stackars pojkvan som fatt lamna hemmets lugna vra. Christina och Cai stottade ett nagot uppskruvat team med kaffe, goda rad om kladval och fotografering. Alicja med make Stefan ar vanner till den synnerligen gode vannen Thomas. Paret bor i Brussel. Ryktet hade gatt om vart aventyr och de dok upp for att heja pa. Tack till er for ovantad och mycket uppskattad support.

Det vimlade av manniskor. Vi fick vandra den magnifika trappan upp till en mikrofon som ingen av oss ville greppa. Albin var modig. Folkhavet lyssnade. Nagon klappade hander. Team 02, det ar vi. Klisterlapparna sitter nu pa bilen och ingen kan missa att vi var nast snabbast pa att anmala oss till Touareg trail 2008. I denna stund kanns det sa ratt!
Vi har fatt en detaljerad "road book" som nog ar att se som en "bibel" under resan. Har finns information om landerna vi passerar, tips och rad samt rutterna for varje dag. Langden pa dagsetapperna varierar fran 5 till 73 mil.

Pa vagen har team Garmin haft problem flera ganger. Tjejerna ar en mix mellan Frankrike och Belgien. De har hyrt bilen fran arrangoren. Vi kor mest ensamma, ibland 2-3 bilar ihop. Nar nagon far fel pa bilen hamnar de oftast pa motorvagens vaggren. Alla stannar och det ar svart att se motorn, ja hela bilen faktiskt. Alla star lutade over bilen och ar mycket engagerade i att hitta felet for omedelbar atgard. Tjejerna har fatt ett nytt branslefilter, men har fortfarande problem. Vi var kvar med dem vid sista stoppet, strax norr om Lyon och da var teknikerna pa vag. De kor langst bak i kedjan som en garanti far att alla ska komma fram.
Albins och min mest dramatiska handelse var det valbehovliga "pissestoppet" i Luxemburg. Det var angelaget. Skogen var tat. Manga hade varit dar forut. Snabbt var mitt arende utrattad. Val i bilen spred sig en karaktaristisk odor av "folkaskit" (som mina soners far hade uttryckt saken). Det snabba stoppet blev en utdragen process. Kangornas monster ar djupt och det blev en trestegsraket, for att rensa - allt maste bort: skrapa med kniven. Leta efter den saftigaste grastuvan och pumpa en stund dar och sa slutlige i den djupaste vattenpolen for skolj. 15 minuter senare var vi pa G. Albin dokumenterade min ritual och var mycket road.
I Bardelona rengar det pa tvaren. Vi har tak over huvudet och vantar pa fargan som skall ta oss till Tanger. Imorgon ar vi i Marocco - haftigt!

Ha det fint allihopa - det har vi!

Start om fyra och en halv timma

Klockan är halv sju. Det regnar i Waterloo. Albin snarkar lätt. Affe står i Cais garage. Jag har fjärilar i magen och huvudet är fullt av tankar. IDAG ÅKER VI!

Vi flög till Brussel i torsdags. Snälla Gunilla körde oss till Landvetter och Cai och Christina har skött om oss i två dagar - världsklass. De guidar oss till starten idag och det känns tryggt och gott.

Igår hämtade vi ”hem” Affe.
Med hjälp av Christinas Fiat och en vägbeskrivning hittade vi till Antwerpen och Franks garage. Frank är chefsmekaniker på Touareg och 2CV-samlare av stora mått. I hans garage i fanns alla färger och former av 2CV-modellen. Konstruktionen på garagebyggnaden var förunderlig. Det liknade ett dockskåp i 2 våningar och ur varje rum tittade en liten karaktär, i varierande skick, ut. Vi känner en ansenlig mängd 2CV entusiaster som hade älskat det vi fick se. .

Affe stod på plats och den nya fönsterkonstruktionen höll på att ta form. Det var kyligt i luften. Personalen arbetade febrilt. Positiv stress, oljiga händer och glada skratt, mötte oss när vi likt två förväntansfulla fosterföräldrar skulle hämta vårt ”barn”.
Det var inte albinfinish på fönstren, men sikten är bättre. ”Jag kan fixa till det när vi kommer hem”, sa Albin. Bet ihop och satte sig i bilen. Vi vinkade glatt hejdå till personalen. Nu är vi på G, hann jag tänka.
Sen hände något. Ansiktsuttrycken på mekanikerna förändrades. De gick raskt mot Affe, pratade i tungor (flamländska tror jag). Lade sig på asfalten och nickade. Oljeläckage......
Tillbaka med bilen till garaget, domkraften under, av med skärmen och allt i en rasande hastighet. Jag fotograferade. Albin och mekanikerna stack huvudena i motorn. Någon menade; ”better it happens now madam, than tomorrow” någon annan ”not to worry, we will fix”. Förstår inte varför dom riktade sig till mig hela tiden. Inte såg väl jag orolig ut. Axlarna under öronen, stirrig blick och ett forcerat leende.
Det var oljefiltret som läckte i infästningen. NO PROBLEM. Affe fick ny olja. Albin och jag fick en försmak av teknikernas kunnande och gick efter intermezzot på belgiskt cafe. Vi åt en varm, stärkande och god pumpasoppa. Körde bilen till Cais garage i Waterloo. Det är stort, välorganiserat, rent och varmt. Bilen har fått en bra sista natt inför sitt vådliga äventyr - precis som team Gould. Igår kväll bjöds vi på lamm och potatisgratäng, ett gott vin, krusbärspaj med glass och ett synnerligen trevligt sällskap.

Albin har slutat snarka. Det regnar i Belgien. Jag tänker varma tankar om mina söner. Känner mig lycklig och lite gråtmild. Jag är pigg och förväntansfull, har en underbar teamkamrat och återkommer snart på bloggen.
PS DET HÄR GÅR JÄTTE FINT MAMMA – NO PROBLEMS!