Kullavikskyrkan!

Efter en kort introduktion om vår förestående resa tog hon mig i armen. Vänta stanna här sa hon, på bruten svenska. Jak, ska bara hämta min maaaan. Den rosa jackan försvann i vimlet och jag stod kvar en kort stund. Någon annan ryckte tag i mig och frågade om vi redan varit där - i Afrika alltså...

Goda råd var inte dyra. En intresserad kvinna i 60-årsåldern berättade om sina år i Afrika. Handfasta råd om ögondroppar och munskydd för den finkorniga röda sanden antecknade jag i vår lilla svarta bok.

Kullavikskyrkan hade slagit till på stort. De firade 25 år och ordnade en fantastisk dag. Boken, Bilden och Bibeln var huvudtemat. Jag ställde mig lite tveksam när Albin kom hem och berättade att vi skulle ställa ut vår bil i detta sammanhang. Det dåliga samvetet slog till. -Å, jag som näst intill aldrig går i kyrkan..

Men ändå... på lördagen fann jag mig själv intervjuad av en intresserad yngling. Han hade head-set, likt de unga artisterna som förutom att sjunga rör sig fantastiskt och rytmiskt. Jag tittade stint mot hans höfter och undrade när det hela skulle börja. Jag böjde mina knän och kände liksom efter om jag skulle kunna trixa till det lite grann. Disco queen på Mc Winnies det var jag. Att jag fyllt 50 år sommaren -07 skulle nog inte sätta något hinder "ränderna går aldrig ur". Jag fick en mikrofon i handen. Musiken uteblev och jag ombads istället svara på olika frågor om vårt projekt.

Jag förnam en otäck känsla och jodå, den var sann. Albin stod i vårt "lottält", log och formade läpparna till en kyss. Föga visste jag att han strax innan hänvisat den unge mannen till mig. Den otäcka känslan besannades - min egen röst gick ut två gigantiska högtalare. Vårt projekt är inget att skämmas för, men när man får en mikrofon i handen och det sagda ordet i samma stund som det levereras - oredigerat går ut i folkhavet, känns stämbanden onormalt spända och hjärnkontorets personal har packat ihop och gått ut på altanen för att dricka kaffe.

Kullavikskyrkans helgaktiviet var hursomhelst ett välordnat och mycket lyckat arrangemang. Min intervjuare visade sig vara församlingens präst. Grattis Kullaviks församling.

Albin och jag sålde lotter hela dagen. Två ringar gick åt. Mamma Maud hade lämnat ett bidrag till vårt välgörenhetsprojekt. För det köpte vi vinster. Tio vinster på 100 lotter känns juste. En lott för tio kronor eller tre för 25:- gör att vi kan överlämna närmare 1000:- per ring till Röda Korset i Benin. Till alla er som handlade lotter ett stort tack och så ett speciellt tack till min fina lilla Mamma.

... hon kom tillbaka med make och rosa jacka såg att jag var upptagen, men inflikade liksom i smyg. "Vi har inte så roligt alltid. Jag vill få fart på vår relation och detta tror jak är svaret. Jak kan berätta for honom och kanske kan vi salja lotter nasta år".
//Pia

Here is a picture of our first attempt to raise some funds for our charity at a church fair. There are many wellfare projects going on continously so we decided to sell raffel tickets and lure people with the possibility to win. We got sponsored with the prizes and even though they were not expensive people seem to part with their money easier if they have a little chance of getting something in return.

Möte med organisatören

Lite blygt nästan som i småskolan närmade vi oss Touareg Trails monter. Tänk om vi möttes av människor som inte verkade seriösa och trovärdiga. Vi känner ett ansvar gentemot våra sponsorer och det vore hemskt om vi inte fick förtroende för arrangören.

Allt var lugnt. Trevliga och kompetenta människor tog sig an oss. Gert Duson är huvudansvarig och när Albin presenterade sig sken han upp. Fattade Albins händer och hälsade oss hjärtligt välkomna. Vi hade skrivit ned 30 frågor, minst och fick all tid vi ville att ställa dem. Många frågetecken rätades ut.

Vi hade med oss bilder för att slippa den obligatoriska besiktningen fem veckor före start. Vi var osäkra på om det skulle räcka. Här ser ni chefsmekanikern Frank ta del av Albins arbete. Han nickade och sa yes, yes, yes hela tiden. Gert Duson stod bakom och jag kunde följa hans imponerade blick. När bilderna var förevisade sa Frank att det absolut inte behövdes någon förhandsvisning. Bilen är alltså redan klar för start. Gert Duson undslapp sig ett "a proper rally car".

Nöjd över beskedet började vi fundera på hur vi skulle lägga upp transporten av bilen till Belgien och när vi skall göra det. Vi fick vi reda på att det finns möjlighet att parkera bilen hos nämde Frank. Han har i sin ägo cirka 800 2CV över hela Belgien så det fanns plats för vår bil också. Den 20-21 september hålls ett förberedande möte med alla deltagare och åtminstone en av oss bör närvara. Här ska vi drillas i användandet av GPS, testköra, navigera och få många tips.

Till mötet kommer de som varit med 2007 och säkert kan vi få praktiska idéer och svar på stort och smått. Målsättningen är att vi åker båda.

Vi träffade 2007 års vinnare av Touareg Trail. En engelsk tjej som förutom allt annat fantastiskt hon gjort finansierat sina studier genom att köpa gamla rishögar, renovera och sälja. Hennes specialitet var 2CV. Jag sade inget om mina "mekakunskaper" och tänkte tyst på den gången när jag först fick spärrnyckeln i min hand att gå åt rätt håll. Det sitter inte i ryggraden ännu.....

//Pia

Dunkerque

Nu var det längesedan vi skrev, men projektet har inte stått still. Bilen justeras hela tiden och smådetaljer tillverkas och sätts på plats efterhand. Skydd för strålkastarna kommer på plats denna vecka.

Valborgsmässoafton kombinerade vi släktträff i DePanne i Belgien med inköpsresa. Albins mamma och Tony tog emot oss i den trivsamma lägenheten på kusten. Thomas och Gunilla var vårt ressällskap och kvartetten tog sig till Dunkerque och 60-årsjubileet för 2CV. Det var fint väder och det fanns massor att handla. Med vår egen privata tolk Thomas Wadman som hjälp lyckades vi införskaffa allt. CD-kursen i franska räcker en liten bit, men det är långt kvar till att obehindrat kunna prata, pruta och skoja med en fransman. Själv hamnade jag i en synnerligen speciell situation. Gunilla är en språkbegåvning och hon ställde en fråga om taket till en 2CV. Mannen började tala. Gunilla försvann och där stod jag ensam med Francoa som tittade, gestikulerade, lyfte på taket, visade på tvärribborna och gjorde en svepande gest över bakrutan samtidigt som han nickade och log. Jag slängde in ett "weee" allt emellanåt och letade förtvivlat efter Gunilla med blicken. Jag vet inte hur länge vi stod där. Mannen med gesterna och jag med min irrande blick - det kändes som en evighet. Till slut tröttnade han emellertid och jag kunde utan att vara oartig dra iväg till mitt prutande sällskap. De var alla tre inbegripna i en diskussion om framlyktor och huruvida priset gällde per par eller per styck.
Albin såg lycklig ut när han bar ett "collecteur échappement" under armen. Denna tingest är ett specialtillverkat grenrör som påstås kunna ge 10% bättre effekt på motorn. Albin har haft jätte mycket att göra sedan vi kom tillbaka och de svarta rören ligger ännu orörda på garagegolvet och bara väntar på att få förenas med motorn och slutröret.
Förutom att vi själva berikades med nyttoprylar shoppade vi upp oss till våra vänner. Beställningslistan var lång och både Thomas och Albin lastade pickupen och såg lyckliga ut, liksom barn.
Bengt Skoog och vänliga hustru hade själva tuffat ned till Dunkerque med sin 2CV. Även Bengt såg lycklig ut när han fick lasta sina plåtdetaljer som bättre passade på ett flak än i kupén på den hemvändande familjebilen. Vi fick goda råd om boende i Holland och vill passa på att tacka för det.
//Pia