Varför sparkar du på däcket?

Bildialogerna är spännande. De som konverserar tittar inte på varandra.

Har ni tänkt på det? Dialogen går från mun till lack, däck, kromlist eller dragkrok. Där ligger orden kvar att hämtas upp och besvaras.

Två okända personer kan för en stund bli ett. Man gör knäböjningar ihop, utan kommando. Lägger sig på gräsmattan och kikar under bilen, samtidigt. Reser sig, öppnar en huv och pekar och pratar och frågar, hela tiden med blicken på bilen OCH SÅ avslutas det hela med DÄCKSSPARKEN.

Varför sparkar ni på däcken?
Har du svaret får du gärna maila oss, se adress ovan.

//Pia

Idag kissade jag stående!

I oktober träffade vi det goa paret Kalle och Rita. Vi var i Thailand och berättade skrönor ur våra respektive liv - en stund där i den ljumma natten. Vi gav och tog. Paret Johansson lyssnade intresserat och ställde massor av frågor om vår förestående resa. Rita uttryckte beundran över mitt mod att åka med.

I förtroende erkände jag min ångest inför att lämna tryggheten i tältet i den mörka natten. Tänk att dra upp dragkedjan, möta djungelns ljud och osedda djur, sätta sig i något snår och inte veta vad som duschas och ännu mindre hur hämnden skulle ta sig uttryck. Nej, en potta ville jag ha!

Vi jagar ständigt vikt och kan Albin få med en skruvmejsel istället för en potta, får jag nog vackert hålla mig till gryningen, menar han. Han har inte hängt med i utvecklingen riktigt.
En kvinna i min ålder håller sig inte! Den naturliga packningen är lite nött och låter sig inte luras. Det är av och på som gäller.

I ett stilla försök att blidka min make föreslog jag en potta i aluminium. Jag tyckte att den kunde få dela plats med spaden på bakluckan. Han svarade inte, men ögonen sa allt. Ritas kvinnliga intuition sade detsamma som min. Det kommer inte att hänga någon potta på Albins baklucka!

Vår berättelse måste ha gjort intryck. Fem månader senare kom Rita och Kalle med en present - bara till mig. Rita hade gjort efterforskningar och löst vårt ”problem”. Vid min fotända ska den få ligga, min egen Pipinette. Rita är en hjältinna och hennes marknadsundersökning ledde till Apoteket. En liten blå tillbringare med lock och totalvikt 153 g blir min räddning. Följande står att läsa i bilagda lilla broschyr:

”Pipinette är utformad så att en kvinna kan stå bekvämt och kissa. Den är också bekväm och praktisk för män och större barn. Pipinette är liten och lätt att ta med på resa, på utflykter, camping, liksom i bil och fritidsbåt.
Pipinette travel kit kisspåse är ett komplement till Pipinette för situationer då den inte kan tömmas på plats. En liten dyna i påsen omvandlar vätskan till en droppfri massa på minuten”

Igår gjorde jag det....
... tog mod till mig, satte kannan i position och lyckades. Albin log när jag kom ut från toa. "Det är fantastiskt. Jag har kissat stående och nu behöver jag inte lämna dig i djungelnatten. Du kan till och med få låna den lilla blå av mig - förutsatt då, att du är lika generös med din skruvmejsel”.

Nytt avgassystem

Bilderna visar det nyinförskaffade extraktorröret (som påstås ge 10% bättre effekt) inhandlat i Dunkirke. Vad försäljaren inte sa, var att anslutningen till befintligt avgasrör behövde vara 38 mm i diameter. Det fick till följd att jag fick tillverka ett helt nytt system med ljuddämpare och allt annat som hör till.

Själva ljudämparen består av ett perforerat 40 rör och jag fyllde det med speciell fiber som tål värme. Mina "racerkompisar" är vana vid att tillverka ljuddämpare och dom delade generöst med sig av sin fiber. Slutliga diametern blev 80 mm. Ljudet är betydligt kraftigare än standard, men ändå håller det en hyfsad decibell.

//Albin

Whilst in Dunkirke I purchased an extractor manifold which they say should improve the performance by about 10% (the future will tell). What they didn't say was that you need a new exhaust with 38mm dia tube to match, so I had to manufacture my own.

Möten

Den tyska damen trollband min man. Jag försökte vid några tillfällen fånga hans uppmärksamhet, men det var kört. Hon höll honom i ett järngrepp och jag hade inget att sätta emot. Jag mindes en episod från någon av våra semestrar där Albin ondgjorde sig över skyltningen vid färjeköerna på den tyska sidan. Den dam som satt i kassan fick stå till svars för det Tyska rikets uppgång och fall, med tonvikt på fall, vilket Albin, i den stunden, menade inte alls var konstigt. Allt det där var uppenbarligen glömt och jag fick vackert klara mig själv och svara så gott jag kunde. Det är det där med motorfrågor och teknik som blir besvärligt att reda ut.

Jag fick mängder av frågor från intresserade människor. Vår lilla klenod väcker känslor. Det finns så många trevliga och spännande människor ibland oss. Det verkar också som alla har någon liten historia kring 2CV. Någon mindes en excentrisk morbror, en annan någon ungdomlig dårskap och en tredje berättade om sin tid som ung student på privatskola i Frankrike. Den lokale bagaren levererade bröd till skolans kök. Han kom puttrande i sin 2CV, stannade och öppnade dörren. Baksätet var demonterat och hela golvet var fyllt med färska väldoftande baguetter. Högst upp berget av bröd låg bagarens skräckinjagande hund. Han flyttade sig artigt och bagaren ryckte ut rätt antal bröd till respektive leveranspunkt.

Tjolöholmsdagen innebar många möten och vi fick berätta vår historia om och om igen. När det stod klart vad vår resa innebar fick jag en fantastisk respons. Den gemensamma uppfattningen var att göra det man drömmer om och göra det NU! Vare sig man åker bil, köper den där sommarstugan, cyklar, klättrar i berg åker med husbil genom Europa, så är de nu det ska göras. Om tio år kan lusten vara borta.

Albin fick frågan om 2CVn verkligen är en lämplig bil för den typ av resa vi ska göra. Kommer bilen att hålla 850 mil? BLOGGEN SKA LEVA TILLS VI FÅR SE!

Efter samtalet med den tyska damen kom Albin fram till mig med rosiga kinder. Hon hade så mycket att lära mig, flämtade han.
En stund var jag väldigt stilla. Han log och förstod. Nej nej, nej inte sånt det kan jag redan - detta handlade om bilen.

Hon hade pekat på vissa bultskallar under bilen och tipsat om att de borde vara bättre skyddade. Hon erbjöd oss att låna varvräknare och oljetemperaturmätare. Hon tipsade också om hur du tar tillvara gamla jeans. Klipp av benen och använd bakfickorna som sidofack för småpyssel. Sätt en märla i tyget och fäst dem på insidan av dörrarna. Albin får ta hand om bultskallarna och jag skänker en tacksamhetens tanke till vår tyska vän som lyckades övertyga Albin om vikten av att ha förvaring. Imorgon köper jag märlor och sönernas bidrag till klädinsamlingen blir två slitna jeans fattigare. //Pia.

Välgörenhetsprojektet

Vi fick god hjälp av den inre kretsen av Citröenklubben när tältet växte fram. Hakiställning, brädor, presenning (12x7 meter) och 25 meter tyg från Myrins var vårt byggmaterial. Afrikabilen parkerade vi utanför. Vi dekorerade tältets insida med sponsorinformation, bilder tagna vid tidigare Touareglopp och information om vad tävlingen går ut på.

Det ryktades om publikrekord. Solen stod högt på himmelen och det blänkte från krom och lack.
Citröenklubbens utställning var välbesökt och Hjalmar med kamrater bjöd på en bejublad föreställning. De satte upp den icke helt kända ”hobbymissbrukarna” och fick välförtjänt ta emot varma applåder från en road publik. Längre fram på dagen fick klubben pris för bästa klubbmonter.

Teamgould var för dagen förstärkt med goa Gunilla. Hon klädde fint i den nytryckta t-shirten. Hon sålde lotter, delade godhjärtat ut vinster och jublade när någon vann. Lyckligast var nog damen i rosa hatt – inhandlad på Tjolöholm samma dag. Hon vann en rosa fleecefilt. Den matchade hatten perfekt.

Vår satsning på ”finger-flip” (Skrea aktivitetscenter), innebar att man köpte marker och med rätt snärt i fingret träffade fållan med brunnen. Glada barn och vuxna koncentrerade sig maximalt. Med rätt teknik och en gnutta tur kunde man ”slänga en slant i brunnen och vinna en bil”. Bifogade bild på Christer Bengtsson säger allt.

De två utställningarna, Kullavikskyrkan och Tjolöholm, med lotteri och lek inbringade totalt fyratusen kronor. Dessa pengar tillsammans med betalda sponsorfakturor gör att vi är en bra bit på väg till vårt mål att stötta Röda Korsets arbete i Benin. Det känns riktigt bra!

Ett stort tack till alla lottköpare och leklystna bidragsgivare.

At a large Classic Car Show at"Tjolöholm" just south of Gothenburg, we entered our car and had built a big tent of tarpalins and scaffolding. We made an exhibition explaining our trip and the purpouse of the Touareg. We had printed large photos of previous trips and had many curious and interested visitors to our showcase, which also resulted in more funds for our Charity project. At the end of the day we heard that there was over 10.000 visitors.

Än lever bloggen!

Efter Tjolöholmshelgen landade vi i ett veritabelt kaos. Projektet med utställningen var i hamn. Solen strålade och träffade alla, sedan många veckor, outforskade hörn i vår enkla boning.

Lap-topen åkte in i skamvrån och har inte fått någon uppmärksamhet på över två veckor. Istället har vi putsat fönster, planterat blommor, kantskuret rabatter, sugit in gigantiska dammråttor med ett effektfullt slurpande ljud, i dammsugaren. Idag kommer mamma Maud - en av våra sponsorer och tillika Albins svärmor. Hon kommer att njuta av dotterns välskötta hem. Klappa Albin på handen och ge honom en eloge för att han fått ordning på mig…..

Jag ville så gärna hämta mamma i Afrikabilen när hon anländer Kungsbacka station idag, men Albin påminde mig om bredden på ”rallystolarna” och vikten av att kunna spänna fast säkerhetsbältet runt svärmors fylliga barm. Fyrpunktsbältena, menade han, var svårjusterade och kanske skulle hon bättre uppskatta att glida ned på det svala sätet i vårt gråa lyxåk – så får det blir.

Inom några dagar publicera vi bilder på det nya av avgassystemet, som specialanpassats för afrikabilen.

Bilder från Tjolöholm kommer också under veckan. //Pia