Bush mechanics och crash management

Helgen i Ronse/Renaix blev en synnerligen intensiv upplevelse. Lördag morgon avnjöt vi ett wienerbröd med gult och frasigt i överflöd - sött, gott och en ovanlig start på dagen. Vår Touaregpärm innehöll alla de dokument som skulle överlämnas till arrangören. Kopior på pass, internationellt körkort, registreringsbevis, tandläkarens och läkarens godkännande mm mm. Äntligen har jag kunnat bistå med något. Administratören i mig har fått visa framfötterna - känns bra.

Affe stod uppställd tillsammans med bilar från övriga Europa. Vi fick mycket beröm och flera personer var hjärtliga och imponerade. Arrangören gjorde en tuff kontroll och körde Affe som han aldrig körts förut. På söndagen skulle vi få domen. Eftersom bilen nu skall stanna i Belgien var det ytterst viktigt att allt var ok.

Efter registrering var det dags för utbildning. Första kursen genomfördes utomhus. Vädret var strålande och allting kändes ljust och glatt. Arrangören har beslutat att införa engelska som huvudspråk för hela arrangemanget. Det är vi ytterst tacksamma för. Grundkursen i franska har inte fört oss allt för långt. Albin kan räkna till 100 och jag kämpar fortfarande med uttalet på de mest elementära orden.

Under dagen fick vi lära oss hur man stoppar blodflödet på ett ymnigt blödande sår, ett något mindre och hela vägen i skalan ned till en skråma. Bäst var avsnittet där vi skulle flytta den avsvimmade chauffören med eventuell wipp lash skada. Den fjäderlätta fransyskan utgör team tillsammans med sin fryntlige co-pilote. Hans pipa är gigantisk och den släppte aldrig hans hand under vår helg tillsammans. Hon tog aktiv del i kursen och ville praktiskt genomföra det grepp som lärts ut (bilden talar sitt tydliga språk). Samme man talar inte ett enda ord engelska. Vi blev för en stund lämnade ensamma i baren och den konversationen var obetalbar. Jag svängde till med mitt Schö ma pell Pia och han såg ut som ett frågetecken. Ett mycket stort sådant. Jag sa det en gång till... Han tog ett fastare tag kring pipan och så slog det till när han kodat om. Han svarade något på franska. Jag tog över rollen som frågetecken och så ryckte vi lite på axlarna och skrattade gott när vi gick åt var sitt håll.

//Pia

Affe på väg söderut

Albins pick-up drog trailern över rampen och Affe gungade mjukt från sida till sida. Kajpersonalen vinkade in oss och vi fick plats bland de stora grabbarna. Det känns märkligt att vi nu ska skiljas från bilen. Den 30 oktober blir det kärt återseende.
Allting har löst sig så bra och som vanligt med vänliga människors hjälp. Trailern har vi fått låna av Kent Hellqvist. Normalt sett lastar den en Super 7 när "smörgåsnisse" åker på tävlingar och kör riktigt fort och det med bravur.
Efter en bekväm natt i kupén på Stena Lines färja körde vi från Kiel ned till Brüssel. Köerna i Holland gjorde ankomsten till "mellanmålet" avsevärt senare än vi tänkt.
Vänninan Christina har ett stort hjärta. Hon och maken Kai bor i Waterloo och de upplåter del i förråd till vårt bagage. Vi svängde in på en smal gata, efter mörkrets inbrott och fick snart lära oss ett och annat om belgisk bilkörartradition.
Låt oss uttrycka saken som så;
I Belgien lär du aldrig stöta på problemet där två personer välvilligt står och vinkar fram varandra och att ingen av dem kör!
I den sena timman tog Christina och Kai emot. Vi stuvade in vår packning som nu skall ligga till sig en månad. Kai och Albin fann varandra över en Lotus Elisce och än en gång slog det mig att bilintresset är en underbar källa till kommunikation och samförstånd.
Jag fick en varm kram av Christina och ett löfte om att hon hämtar oss på flygplatsen i Brüssel när vi kommer tillbaka i slutet av oktober - inför starten den första november. När jag skriver de orden drar det ihop sig i magen, en trivsam kittling. Nu känns det overkligt nära - 37 dagar kvar.
Tack Kent, Kai och Stintan för er hjälp!

After many months of preparing and swearing we are on our way to Belgium for our final briefing and information meeting in Ronse. There we will also meet all the other fellow team mates for the first time. In addition to this ,there will also be fellow team mates from the previous years to chat with and perhaps come with some good advice. // Albin

Provpackad och halvfull

Rubriken syftar inte på Albins tillstånd, efter den årliga cykelturen med obligatoriskt ölstopp. Jag hämtade honom och cykeln med pick-up i fredags kväll. Nöjd med sin insats på Kareokeaftonen lutade han sig bakåt och lät sig eskorteras hem.

Dagen efter var det dags för det stora testet. Vi var mycket metodiska och gjorde ett excel-ark. Albins lilla hushållsvåg, som köptes för pajdegsframställning har gått varm. Tänk att jag tyckte att det var en onödig hushållspryl. Man lär så länge man lever. 3,5 kilo kläder har jag packat i födelsedagssäcken från sönerna. Albin är med de tuffa grabbarna, 2,7 kilo på 30 dagar och då väger kalsongerna 200 g styck. Bilderna visar den samlade mängden packning och det gick hur fint som helst. Vi får plats med mycket mer, men......... så var det där med vikten.

Blodtryck och blodgrupp

Vi ställer omvärlden på prov Albin och jag.

Alla vet, att det är när man är sjuk, man uppsöker vårdcentralen, talar med doktorn och får ett recept till Apoteket. Där hämtar man ut några skojiga piller som får kroppen i balans igen.

Vi ringde och sa; Hej, vi är friska och vill att ni bekräftar det.
Kanske tänkte sköterskan; Här kan jag spara mycket pengar för Landstinget. Jag kopplar omedelbart samtalet vidare till psykakuten.
Vi hade tur. På Fjärås vårdcentral är man mer lyhörd än så. Vi fick tid hos doktorn, men fick lämna in kopior på våra papper från arrangören före besöket. När vi anlände idag var läkaren påläst och uppdaterad. I viloläge var jag lugn och blodtrycket var lågt. Vilopulsen var 60 på både Albin och mig. Kanske är det därför vi sover så fint tillsammans.

Vi har nu den medicin som vi behöver för vår förbandslåda. Vi har klarat tarmprovet (tryck på magen) och testat blodtrycket som i mitt fall var lågt (det är det alltid) och i Albins fall normalt.

Albin har inte riktigt hämtat sig från scenariot i väntrummet.
Han satt lugnt och väntade på sin tur tillsammans med tre damer - med olika långt framskriden vithet i håret. Ensam man i en trivsam hönsgård.
Lite blygt tittade en sköterska fram från en av avskärmningarna. Hon scannade sina väntrumsgäster och blicken stannade på Albin. Hon tittade på honom och med ett frågande tonläge sa hon, Mohammed?

Han skakade ivrigt på huvudet och försökte med aristokratisk hållning markera att han var sprungen ur det Brittiska imperiet. Av hans tydliga (desperata) kroppspråk förståd hon, men sade inget utan försvann bakom avskärmningen tyst och diskret. Några minuter senare anlände Mr M. Han log och skrattade åt damerna i väntrummet. Han var fryntlig, mörkhårig och menade att hans besök hos dietisten var ett försök att förändra bukens omfång. Han avslöjade, som i hemlighet att han misstänkte att hans kära hustru hade ett finger med i spelet. De tre damerna nickade samstämmigt och en av dem tittade varmt på Mohammed. Hon sa högt. Det Mohammed är kärlek, äkta kärlek!

Albin och jag fick två kraftiga mörkblå stämplar och kan nu lägga våra "personal medical file" till avklarade handlingar.

På måndag får vi besked om vilken blodgrupp vi tillhör och därmed är doktorsdelen, åtminstone den preventiva, av Touareg avklarad. YIPPI!
//Pia

Oil temp gauge

At last, the oil pressure and temp gauge finally arrived from England. The first one got "lost" in transit. The picture shows how we finally solved the problem of mounting the dial and fitting the sensors.

1451:- fattigare - och jag får åka med

Nu har Jan rotat runt i min mun och letat defekter. Rara tandsköterskan Kerstin bistod med sug och sekatör (eller nåt).

Och vet ni vad. Jag får åka med. Att Jan frågade mig om jag röker, efter 15 år som helt rökfri, må vara honom förlåtet. Att han anklagade mig för att misshandla mina tänder med tandborsten likaså. Han skrev snällt på blanketten "Dentist Declaration" och garanterade "good condition of teeth/dentistry". Albin har så mycket att göra så han skickade sina med posten och har också fått accept från sin tandläkare.

Vad beträffar tänderna är vi alltså startklara.

Nästa vecka har vi date med Vårdcentralens doktor. Han ska i samma goda anda, hoppas vi, intyga att vi har hälsan och är i tillräckligt god fysiskt form för vårt äventyr.

//Albin och Pia

Packat och halvklart

I lördags sken solen och Albin njöt av dagen. Efter en underbar helg i Åre med vandring, vin och vänninors mittlivsfunderingar har mina stämband gått i strejk. Jag fick hålla mig tyst, nåja prata mindre än vanligt - hela lördagen.

Under tystnad vägde vi sovsäckar, reslakan, kikare, stolar och packade bilen så optimalt full vi kunde. Genom grannen Tonys kloka råd tog vi oss till Barnamossen för en mycket nervös invägning. Den vänlige mannen i "sophuset" lät oss köra på vågen. Jag satt kvar i bilen när Albin gick ut för att hämta domen. 900 kilo med oss båda i och stor del av packningen. Dock inga kläder, hygienartiklar, kamera mm.

Informationen om att vågen kan uppge 20 kilo plus eller minus ökade osäkerheten. Tänk om den vägde 920. Vi har läst till oss information om att vikten absolut inte får vara mer än 930 kilo. Detta för att så långt möjligt undvika allt för stora katastrofer. Vi är ännu inte klara över om de 930 kilona är med fullt tankad bil eller inte.

Albin tillbringade gårdagskvällen på ett plant garagegolv. Han hade genom snälla människor fått låna en mer exakt våg. Nu vet vi vad bilen väger. Kanske kan vi klara oss från att kapa tandborsten och minimera schampotillgången. Mer om detta!

Akut läkarbehov

Utställningar, lotteriförsäljning, sponsringsjakt och mekande är i hamn och det har känts skönt med ett litet uppehåll i alla bestyr. En kväll såg vi faktiskt en hel långfilm. Soliga kvällar efter jobbet har vi njutit på balkongen - sill och potatis, grillat och gott. Det har gått bra att arbeta hela sommaren. En kall öl i solnedgången känns extra välförtjänt och hängmattan har bjudit utarbetade (gäller Albins) kroppar en följsam viloplats ljumna högsommarkvällar..

Under provturerna med vårt ekipage har Albin fått två nya erfarenheter, däribland ett omfattande oljeläckage pga av en sprucken slang. Asfalten i grannskapet visar tydliga tecken på ett rikligt innehåll. Vår lilla bil har markerat revir på en sträcka om minst 100 meter. Det finns resurser i den oljetanken.

En punktering förde det goda med sig att Albin insåg att vi bara behöver två däcksjärn i packningen. Ett kilo mindre än vi räknat med från början. Jag känner hoppet börja spira. Kanske kan jag nu få med en eller två pocketböcker - trots allt

Bilen har förutom oljetemperaturmätaren varit klar.

Den utlovade packlista kom på mejl i mitten av augusti och följdes av ett (o)försvarligt knippe ytterligare dokument. Dessa skulle vi antingen fylla i, fästa foton eller intyga och garantera något på.

Själva kontraktet var tolv sidor långt och skulle signeras av oss båda, på alla sidor och i två ex. Vi har funderat, vederbörligen undertecknat och returnerat. Vi har läst, tittat på varandra och ibland har en outtalad tveksamhet vandrat genom rummet, men bara ibland och under mycket korta ögonblick.

Vi har också fått utförlig information om helgen då vi ska möta resten av de tävlande, närvaro är obligatoriskt.

Förutom kontraktet skall vi också intyga att vi är friska nog att ställa upp i Touareg trail - ett intyg från vår läkare samt ett från tandläkaren. Vi har ringt runt och talat med trevliga och frågande vårdinstanser - privata liksom landstingsdrivna. Friskhetsintyg, nej det har vi inte, tror jag, eller jo förresten, men det är inte billigt.

Vi har varit på Husläkarna och fyllt på vårt gula vaccinationskort. Totalt har vi agerat nåldynor för 3.600:-. Mycket pengar men, en dödlig sjukdom mindre förlänger livet så det får det vara värt.

"Min" tandläkare gjorde ett himlande med ögonen den gången, för ett antal år sedan. När jag frågade om den nya friviligga tandvårdsförsäkringen och vad det skulle kosta att försäkra mina tänder. Han förklarade pedagogiskt och mycket tydligt, att så mycket pengar kunde jag göra något mycket roligare för......

Nu ska samme tandläkare godkänna min mun och intyga att jag klarar en månad i Afrika utan akuta insatser. Imorgon får jag domen....

//Pia