Som nybliven 2CV ägare gör vi som vi brukar. När något går sönder köper vi nytt. Man har fått den vanan i vårt elektroniska tidevarv. Att själv skulle vara bäste dräng känns numer som en myt. Efter två timmars svordomar och trasiga fingrar resignerar man och lämnar in familjens moderna bil till märkesverkstan för byte av lampa i instrumentpanelen. Några timmar senare kvitterar man ut densamma. Slutsumma 800 spänn varav 15 är material och 785 arbete. Å så momsen på det. Inte undra på att både mekaniskt kunnande och plånböcker tunnas ut.
Det finns ett säkert sätt att häva denna onda spiral - men det tar tid att lära sig tänket. Albin och jag hade fint besök i garaget i måndags och fick lära oss ett och annat.
Hjalmar och Arne gled in på parkeringsplatsen med var sin 2CV - en grön och en vackert blå. De är som små personligheter (bilarna alltså) banne mig. Artigt frågade jag om herrarna ville klä om före inspektion och PREMIÄRSTART av afrikabilen.
Klä om? För er som inte visste det. Citroenkillar klär inte om! Fast ändå - jag kan svära på att det var jeansklätt nedtill när de anlände och sen bara svisch så stod det två riktiga verkstadsgubbar i garaget. Stålmannen släng dig i väggen. Här behövdes inte ens en telefonkiosk.
Å så tillbaka till det nya tänket. Så här går det till. Köp en 2CV. Bli medlem. Börja meka. Du får ett intresse, engagerade kompisar och många glada skratt. I kretsen av medlemmar finns de gamla uvarna som delar med sig av goda och praktiska råd. De vädrar morgonluft och ser möjligheter. Tar tacksamt emot. Lägger på hög. Skriver etiketter och återanvänder och delar med sig. Det finns alla skäl i världen att byte den del som inte längre fungerar, men den i sin tur består av fler än en komponent. Det är här den lilla hemligheten ligger. Det som är gammalt i din bil kan bli som nytt i min. "När vi har som roligast återanvänder vi varandras tändstift", sa Arne och Hjalmar höll med.
Han tittade begärligt på den pöl av olja som rann ut över det smutsiga garagegolvet. Oljefiltret var inte åtdraget och läckaget var omfattande. En tanke och ett tråg för sent fick Hjalmar ge upp, men rädda de som räddas kan. Han tog oljestickan. Innan han torkade av densamma lät han den gyllene droppen fylla en viktig funktion, istället för att grötas in i ett hushållspapper. I sin iver att inte låta något förfaras visade han mig hur man värdigt tar tillvara den lilla droppen. Startmotorns ändlager smordes. Stickan släppte taget och först därefter torkades den ren.
TÄNK OM vi alla kunde tänka om. Använda ”skrotsamlartemat” och överföra den gyllene droppens filosofi i fler sammanhang…. TÄNK OM!
Tack Hjalmar och Arne för kloka råd och mycket god hjälp vid premiärstarten!
//Albin och Pia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar