Bättre Robert än Radar

Målet är ingenting, vägen är allt sjunger han, Robert Karl Oskar Broberg.
Vår väg blir allt bredare. På pränt och med bild i tidningen Autogenial blev vår resa än mer påtaglig. Nu är det fler än familjen, vänner, sponsorer och bloggläsare som vet att vi ska köra bil i Afrika.

Det blir för övrigt mycket Afrika nu. Min karriär som afrikadansös, i den ljumma sanden framför lägerelden, har jag emellertid lagt ned. Ett skadat knä, nedan nämnda arm och nu slutligen ett halvt ryggskott i fredags vittnar om att min kropp inte är ämnad för vibrerande dans där leder och ryggrad snarare är att se som ett handikapp än en fördel. Min lealösa lilla danspedagog ska ha stort tack för visat tålamod, men nu blir det yoga igen.

Häromdagen hade jag ett gott samtal med en kvinna på den lokala vårdcentralen. Den spökande armen föranledde samtalet. Behövde jag en akut tid? Nej, tack bara jag är frisk till november. Då ska jag köra bil i Afrika, svarade jag.
Hennes tonläge blev ett annat och lite drömskt frågade hon. ”Ska du köra Dakar?”
Jag lämnade den korta versionen om vår förestående resa.
Hon suckade lite uppgivet och sa:
”Så skoj ni verkar ha det du och din gubbe. Om jag skulle gå hem och säga till min Olle att det finns en möjlighet för mig, att få göra det där jag alltid drömt - köra Dakar, fast då en lättare variant.” Då hade han förmodligen lyft blicken från tidningen, rättat till glasögonen, tittat överseende på mig och sagt. ”Lilla gumman, vet du hur stor risk det är att få punktering där?”

Vi är inte alla lika och tryggheten kommer säkerligen att värderas högt när jag ligger där i någon risig gammal hydda med en flaska Radar i handen och önskar att jag var som Olle. Kanske kan jag sjunga målet är ingenting vägen är….. i vaggvisetempo så att kackerlackorna lägger sig på rygg och låter de små benen få vila. //Pia