Vinnare, Vänner och vardag

Resan är slut! Vi sitter i ett regnigt och mörkt Fjärås.
Har ägnat dagen åt alla bilder - 1700 sådär. Det finns mycket kvar att bearbeta, märker vi. "Var det så tidigt, vi var där?" "Kommer du ihåg den lille killen som dansade där i solen?" "Var då?" "I Mauretanien, eller förresten var det Mali?" Så har vi hållit på hela eftermiddagen, Albin och jag. Efter målgången levde vi ett syndigt och ganska underbart liv. Cocosnötter, palmer, bad i pool och ett skummande hav. Många av våra teamkompisar sov på stranden under den stjärnklara himmelen. Vi fegade och sov inomhus. Arrangören byggde upp en scen på stranden. Dag två stod Affe på podiet. Vi fick ta emot Touareg statyetten, en vardera, för säkerhets skull. Prisutdelningen var på kvällen och vi blev mäkta förvånade. Vi hade inte tidigare varit med bland topp tio, men blev 7:a. Fotografierna i Road booken var vi "grymma på". Värdig vinnare blev det franska laget, nummer 3. Fraid, Patrick och Hughes hade delat upp sin färd. Fraid åkte hela vägen och Patrick var uppskattad deltagare de första två veckorna, därefter tog Hughes vid. Han är synnerligen väl bekant med afrikanernas liv och leverne. Fraid arbetar som skribent och fotograf för ett magasin i Frankrike, som enbart ägnar sig åt den eminenta lilla farkosten 2CV. Vinnaren får åka Touareg trail gratis nästa år. Detta kände min kära mor till. Det första hon sa när vi kom hem var: "Säg, att ni inte vann. Jag orkar inte en gång till." Jag älskar min mamma så sjunde plats känns bra. Ärligt talat så är placeringen helt oviktigt.
Vi är så nöjda med vår resa. Vi har sett och upplevt så mycket och har klarat av ett relativt obekämt liv - tillsammans. Vi är fortfarande ett harmoniskt par och vi har sett till att pengarna till Röda Korset, Benin och Trees for Travel, Mali kom fram.

Mest av allt är vi lyckliga för alla underbara inlägg och e-mail vi fått. Utan vänner är man en liten skit på jorden. Det är man förresten ändå, men har man vänner är det ju ändå fler än man själv som vet om det. Det är fint att dela upplevelser och erfarenheter!

Affe står kvar i Benin utanför Benin Marina Hotell (ex Sheraton hotell). Han står där tillsammans med de andra 23 bilarna. De har ett och annat att "snacka om". Han får åka båt från Benin till Antwerpen och ska vara hemma runt den 10 januari. Vi längtar redan. En 2CV är en personlighet och Affe är en synnerligen trivsam liten kille. Brevid 2CV gänget stod sprillans nya BMW, Mercedez etc. De såg tråkiga och opersonliga ut och vår grupp med "Ahlgrens" lyfte inte ens på ögonbrynet. De var upptagna med att tala om sina äventyr bland bergen i Marocko, öknen i Mauretanien, platån i Dogon County, Mali, vänliga Burkina Faso och bustrevliga Benin.

ETT HJÄRTINNERLIGT TACK TILL

Våra sponsorer.
Robert Högdahl och Ralph Duell
(som mycket uppskattat kom med sponsorpengar
Albins familj
Pias familj
Arbetskamrater
Vänner och alla er som skrivit uppmuntrande mail på vägen.

TACK - Team Gould Albin o Pia

2008-11-27
5 km utanför Grand Popo samlas Touaregs tävlande. Vi har genomfört vår resa och den stora finalen står för dörren. Många är trötta. Alla är skitiga. Kläder och bilar luktar illa. Vi svettas och snart mycket snart får vi duscha och vila.

En banderoll är knuten över vägen, Den aviserar vår ankomst ”Touareg trail 2008”. Vi väntar in alla bilar. En fyrhjulsdriven Zebra kommer med Iskall öl och Coca cola. Klockan är 11.00.

Vi vecklar ut den svenska flaggan. Den vajar i den Afrikanska vinden. Spänning och förväntan ligger luften.

Kolonnen är bildad. 24 2CV passerar banderollen ”Touareg trail 5 km”, Flaggor vajar, tutor och trumpeter ljuder. Ballonger fladdrar i vinden. Albin kör. Jag står i luckan och håller vår svenska flagga i ett stadigt grepp och så gråter jag, förstås. Albin är rörd. Tittar upp mot mig och ler. We did it!

Den stensatta Avenyen löper parallellt med ett led av palmer gränsade mot den skummande Atlanten. Efter drygt 900 mil har vi nått vårt mål. Borgmästaren, turistchefen, Röda korset med fler är på plats. De hälsar oss välkomna. En massiv känsla av samhörighet infinner sig. Resan är slut. Hud pärlar av svett. Många gråter. I en orgie av blöta kramar och kindpussar gratulerar vi varandra. ”Congratulations we made it”.

Efter tal, tack, bug och bock drar vi vidare. Effektfullt parkeras alla bilar på strandkanten. On the house serveras iskalla drinkar i urgröpta cocosnötter. Ett gemensamt dopp i havet – alla på en gång. Vila, middag, uppträdanden, vajande palmer, pool. Livet är en fest!

bush kamp och bla fisknat

Albin är Tarzan och jag är, en överseende, väldigt lite Jane. Han går med frenesi loss med en machete och ordnar en boningsplats för oss där ute i djungeln. Mörkret sänker sig snabbt över vår bush kamp. Luftfuktigheten är hög. Vi uppmanas att bära kängor och långbyxor. ”There is a lot of creepy crawleys around here”, säger arrangören.
Fukten binder sanden och allt är ännu en gång segt. Det blir en sen kväll framför lägerelden. Matvagnen serverar ”leckere soup”. Huvudrätt är pasta och till dessert njuter vi en rejäl bit mogen Brie.

Tältet bjuder in alla ljud. Vi vaknar tidigt, lyssnar och ler.
I dagens program står att läsa: ”You will be treated like kings in these villages”. Med öppet tak och dito sinnen lämnar vi vårt nattkvarter. Albin startar motorn och vi drar vidare. Det är dis i luften, fukten dämpar sanden något.

2008-11-26
”Jaka, Jaka bata tu” blandas med ”Bon arrive”.
Från Bante till Abomey är det 17 mil. Vi möter röd, lite mer finkorning sand. Den kittlar halsen och vi hostar lite fisförnämt då och då. Vägverket lyser med sin frånvaro och stundtals frågar vi oss. ”Vart tog vägen vägen”. De små händerna viftar som fjärilsvingar och späda glada rösterna blandas till en härlig lovsång. Ingen frågar efter presenter. Alla hejar. Vi sitter i bilen och vinkar tillbaka. Barnen går och går, långa sträckor för att komma till skolan. Gamla som unga hejar. Kvinnorna balanserar sina baljor. De ser oss och försvinner in i det höga gräset. Vi kör förbi. De ler och vinkar, kliver ut och promenerar vidare i det damm vi lämnar efter oss.

Mina ögonlock faller och bitvis kan jag inte hålla mig vaken. Albin kör och är förundrad över nackkotornas konstruktion. Enligt uppgift svänger och slänger mitt huvud i närmast groteska vinklar. Jag har en teori. Värme, Malariamedicin och första gradens utmattning har drabbat mig.

På den bitvis mycket smala vägen dyker den upp - en skamfilad, hög plåtskodd lastbil. Albin kör artigt till sidan - upp i det höga gräset. Lastbilen kör långsamt förbi. Ljudet är öronbedövande. Vi sitter fastkilade. Jag hoppar ut genom taket för en snabb okulär besiktning. Inga skador syns.
Sandramperna på taket har kontakt med lastbilens plåtkonstruktion. Gubbarna kastar sig ut från lastbilen. De ser ångerfulla ut och snabbt gungar de bort Affe och trycket släpper. Ramperna har fått ett skrapmärke. Ett spännband har slitits av. Vi ler mot våra afrikanska vänner. Sätter på ett nytt spännband och far vidare med en fullt fungerande 2CV. Skyddsänglarna och våra två maskotar har gjort sitt. Tack Annika, Jalle, Thomas och Barbro.

Vodoo kommer inte från Haiti, bara så att ni vet. Slavarna från Västafrika skeppades ut från Benin och tog med sig religionen. Man tillber andar och symboler för guidning i livet. Benin är Vodoons hemland.

Vi bevittnade tre vilt dansande höstackar med var sin mask på huvudet, En liten grön kvist började dansa. Musik och sång framfördes av det lokala husbandet. Enkla instrument, fantastisk rytm och sång. Som skeptisk Europe menade Albin att Duracel än en gång visat sig vara ett bra batteri. Vi åkte taxi till och från föreställningen. Jag var 15 igen. I den mörka natten satt hela truppen på stadens moppegängs samlade fordon. Chauffören, Albin och jag delade på en sadel. ”Han har fel på förgasarn” skrek Albin . ”Det här är skitkul”, svarade jag.

Inatt sov vi på hotell igen. Även Albin är utmattad. Han arrangera myggnätet över sängen - ett icke begagnat fisknät i turkos. Han kröp in i kojan. La huvudet på kudden och sov. ”Han klär i turkos min teamkompis”, tänkte jag.

Albin är nu frisk igen. Bilen tuffar på. Vi har en dryg vecka kvar i det Afrika där inget är som hemma. Vid gränsen i Mali låg tullmästaren på en säng av bambu. Han och hans tre halvslumrande kollegor var välklädda - blå skjortor och svarta byxor. Hans ena ben låg åt sidan och det andra var böjt. Han skrevade lätt. Han njöt där i skuggan av makt och styrka, eller kanske var han bar trött. Solglasögonen satt i pannan. Han talade engelska och menade att vi borde lära oss franska. Det är bra att kunna språk, sa han. Två trästämplar med slitna skaft låg på ett trasigt bord i skuggan . Även här fanns en tjänsteman. Han satt upp och stämplade ut oss. Burkina Faso nästa.

2008-11-22
Idag kör vi 56 mil genom Burkina Faso - ”the land of upright people”. Landet bytte namn från Övre Volta i mitten av 80-talet Vi noterar att en del av kvinnorna i Ouahigouya, en medelstor stad där vi sovit inatt, lägger tid på sitt hår. Här är det slingor och rakpermanent som gäller. Det är renare på gatorna i Burkina Faso. Vi besöker en bank. I entrén sitter en uniformerad vakt med hagelbössa, modell äldre. Den finns väggar tak och dörrar av glas och AIR CONDITION. Jag vill växla pengar hela dagen.....

Vi besökte Internetcafét samma dag. Det låg i en skola. Skoluniformernas färg var en blandning mellan kaki och senapsgul. Vi satt där och läste alla underbara mail och så behövde jag en toa - akut. En vänlig student visade på en låg byggnad i lera - en gödselstad med små bås. Hål i golvet och slimmad yta gjorde att jag under inga omständigheter kunde böja mig för att bättra på oddsen för mitt i prick. Det låg bajskorvar i korridoren. Vi lever i uppochnerpåvända världen. Hit hänvisas de studerande ungdomarna. Misär skulle vi säga, men alla ungar är glada här. De ler mot mig när jag lättad stapplar ut från toa med ett Bon jour till hälsning. Det kändes fint att kunna andas igen.
Helen är socialarbetare och verkar i London. Hon är blixtsnabb i sina kommentarer. Hon och hennes tvillingbror, 44 år gör Touareg och samlar pengar till War child. Helen har rest världen över. Hon rankade toaletten som topp 3 av de värsta hon besökt. Hon klappade mig på axeln och menade att jag kanske inte var en sån mes, trots allt. Hon tillhör kategorin som sover med kackerlackor och knipsar huvudet av dem för att snabbt få frukosten överstökad.

Natten som gått blir också ett minne för livet. I denna stad finns hundar som aldrig sover och alltid skäller. Ett antal brunstiga åsnor som raggar i natten. En kakafoni av ljud går genom tältduken. 50% av befolkningen är muslimer. Böneutroparna i Ouahigoyua hade hyrt in en svensk same - garanterat. Det låter från alla håll i staden. För den oinvigde helt ostrukturerat. Vi ligger i tältet och slår mot en enveten mygga. Klockan är 5.30. Den ene böneutroparen efter den andre fyller på och när ”samen” jojkar loss ger vi upp. Vi trycker ned våra sovsäckar i påsen. Pressar luften ur liggunderlagen och gör oss klara för frukost. Vi fyller våra vattenflaskor och klockan 07.00 startar vi resan mot Benin.

Huvudstaden i Burkina Faso och heter Ouagadogou. Hårmodet håller i sig. Små grupper av Dianna Ross och the Supremes dyker upp. Staden är i likhet med de de andra stora metropolerna fulla av liv. Mycket mopeder och cyklar finns här Luften är dålig. Tjocka tanter, smala tanter, gamla gubbar, unga tjejer, alla sitter dom på sitt fordon i vackra RENA kläder och kryssar fram i trafiken.
Mitt hår knastrar. Jag handlar inpackning på apoteket. Expediten är underbar. Jag tänker godspel. Precis sådan ser hon ut. Vacker, mullig, glittrande ögon och ett bländvitt leende. Hon får känna på mitt hår och vi är överens om att jag har problem. Jag får rejäl rabatt. Albin och Edwin passar bilarna. Daniel och jag skall ordna dagens lunch. Färskt bröd är så sällsynt att det till och med är utmärkt på GPS:en. Vi jagar en kvinna med stor balja på huvudet. Hon går där bland stånden som säljer tomater och paprikor, inget annat. Hon är snabb som en hägring. Hon balanserade minst 23 kilo på huvudet och går så snabbt. ”Follow them bananas”, skrek jag till Daniel. Vi hann inte ikapp. Vi fann ytterligare en vandrande bananexpedit.
Baguette med banan smakar toppen i bilen. Det ligger smulor överallt. De löser snart upp sig till en liten deg då de möter svetten på våra kroppar.
Vi har nu lämnat den tid då vi vittjade näsor och naglar på sand nog att bygga sandslott av. Istället kan vi nu gnida rött damm från svettig hud. Seg är en bra beskrivning.

Även i Burkina vandrar folk längs vägarna med stora lass på huvudet. Kvinnor går och ammar samtidigt. De bär en balja på huvudet och har ändå en hand över för en vinkning och ett leende - förstås.

En vacker syn är den lilla familjen på väg hem. De sitter på kanten av kärran. Det stora hölasset täcker resten . Åsnan lunkar fram. Mannen håller i tömmarna. Kvinnan bär färgstarka kläder. Hon håller sin lilla baby mot bröstet. Hon ammar. Vagnen vaggar dem. De sitter tätt och dinglar med benen i fullständig harmoni med åsnans takt.

2008-11-24
Penjari Park, Benin.
En smal liten väg – perfekt 2CV-mått - kantad med torrt gräs leder oss fram i nationalparken. Vi har sett apor och hjort. Här finns elefanter, vattenbuffel, lejon. Jag står i stolen och spejar genom taket. Solen är stark och vinden varm, nästan het. Första dagen går längs elefantstigen. Vägen är sanslöst dålig. Främre stödtämparfästet böjde sig och sprack. VI körde vidare. Elefanternas spår har torkat i leran. Det blir stora hålor, precis lagom för att svälja ett 2CV-däck. Svetten pärlar och Albin ser nylackad ut. Affe gungar från sida till sida i max 10 km, mestadels stopp och gas. Fyrpunktsbälte och rallystolar är till stor hjälp.
Albin kör. Han vill själv ha kontroll på elefantspåren. Han ropar med jämna intervall. Ser du något? Efter elva mil och minst 200 nej är vi i mål. Inatt sover vi på HOTELL med dusch på rummet, säng och allt. Före duschen badar vi i poolen. En tunn lervälling som svalkar skönt. Efter fyra nätter i bivack är en kall dusch i medioker omgivning lyx. Vi skålar i whisky och tittar på varandra. Ingen säger något. Det behövs liksom inte.

Morgonen är sval. Bilrutorna är fyllda av dagg . ”I hate these hårda bumps”, säger Albin. Det blir roliga meningar nu. Efter 25 dagar med mycket engelska och kroppspråk för franska blir det en mix av allt. Albins modersmål blandas friskt med svenska ord. Det kan bli hysteriskt roligt ibland.
Dag 2 i naturreservatet ökar vi på skörden med ”sedda djur” vildsvin, flodhäst och babianer. Väl ute ur parken blir det Afrika på riktigt. Små svarta, runda fina barn står nakna vid vägkanten och vinkar. Deras byar är precis som barndomens bilder. Runda hyddor med halmtak och så de söta små ungarna. Här odlas bland annat bomull och folk arbetar och hejar glatt.
Vi besöker ett vattenfall. Det blir en strapatsrik klättring på slippriga vassa klippor. Guiderna är som bergsgetter och luktar likadant. Deras svettkötlar måste vara hyperaktiva. Man känner dem på minst 10 meters avstånd. De är unga och vänliga och nöjer sig med en liten peng för besväret. Det lotsar oss till ett litet paradis. Vi slänger kläderna och njuter i den vackra omgivningen. En skiva vattenmelon i skuggan gör susen och vi far vidare.

I staden Tanguieta äter vi lunch. En grönsak som starkt minner om vår potatis doppas i en stark röd sås. Till detta äter man en friterad smet. Det smakar underbart. Maten tillreds av en kraftig kvinna med fyllig bak som strävar mot himmelen.. Hon har ett F tatuerat mellan ögonen. Det blir en god stund där i skuggan. En av fransmännen är afrikaspecialist. Han berättar och tolkar. Vi kan föra en dialog. Det är ett stort handikapp att inte kunna franska. Ihop med serveringen har familjen ett skrädderi. Inne i det lilla huset sitter minst 8 barn. Kvinnan frågar hur många barn vi har. Vi svarar 6. Hon blir imponerad och berättar att hon själv har 5. Det är fint att vara mamma i Afrika. Vi äter lunch. (8 personer). Albin bjuder och får totalt punga ut med 42:-.
300 meter längre bort kan vi köpa iskall coca cola. Det är så gott. Flaskan måste lämnas tillbaka. Ryktet säger att den är dyrare än innehållet.
Ikväll kommer fyra 2CV och möter upp med oss. De är Meet and Greet-gänget som valt den andra varianten. De har flugit till Benin och bilat upp till Nattingou för att följa med oss mot mål och känna på hur vi levt de senaste 25 dagarna.

For our english readers:
We have now entered Benin and are travelling trough Penjari Park, a wild life reservation. We have seen deer, monkeys, hippopotamus and the tracks of elephants. It was luxuary yesterday when we had a shower and a dip in a pool that looked like a mud hole. After 4 days in bivack you appreciate things like that. The air is now a bit more humid and we actually spotted water drops on the window screen this morning. The Mosque in Djenne is made of clay and is protected by Unesco. We went there an early morning in Mali. It was impressing. The car is behaving, still and Albin drives most of the time. That is probably one of the reasons for the cars condition. I have managed to break the signalarm and Albin drow in to a pot hole a late night in Mali. That deformed the wheel rim a bit, but we can still drive on it. We are having a good time. Albin got some problems with his neck for two days and also one day with stumack problems but he is now fully recovered. The driving is fun and we have seen fantastic landscapes and all the people we meet are friendly and happy. The toilet status is really bad but when in camp the organizers have three toilet tents and in there you can actually sit down and relax. The women are genereally well drecssed in typical African style. It is amazing how they can keep so clean in this sandy and dirty surroundings. At certain tracks we tend to look like red indians when we reach the camp. Covered from head to foot in red dust. The heat is now a fact. We drink as much water as we can and it is necessary. There are many nice people in the group and we are having a good time in the evenings. As everybody is tired we don't go to bed late. The early morning starts and long days of driving makes it impossible. When writing this we have four days left before entering Grand Popo, our final destination. It has been a fantastic experience so far and we have had a great time.

All the best Albin and Pia

Mali och Dougon

2008-11-21

Resan mot Djenne 18/11 startade med en uppfriskande tur på den lokala färjan.

Kapten var inlindad i beige schalar och solglasögonen täckte upp resten av hans ansikte. Ingen formell mössa med ankare här inte, men färja kunde han köra.

Moskén i Djenne är den största byggnaden i världen helt byggd i lera Den är skyddat av Unesco. Resan dit förde gruppen närmare vandra. Den imponerande Man Katen värjde för en bil och blev liggande på sidan. Alla team stannade Vi grävde, putte och hängde. En ManKat är stor och absolut inget hände. Vi uppmanades att fara vidare. Natten blev sen och den sista biten körde vi i mörker. Himlen var magnifik. Vintergatan syntes tydligt och alla stjärnbilder avtecknade sig knivskarpt.

Fälgar fick ny form och innerslangarna rök på löpande band i de vassa, djupa hålorna. Vi anlände Djenne sent. En ”stad” i den kolsvarta natten. Hotellet var helt byggd i lera. Vi somnade under myggnät och en rasslande fläkt som gick på högvarv - hela natten. Jag drömde; hängmattan satt under reamotorn. Planet lyfte och jag kved. Full kraft och ett dj-a liv. Detta blev den varmaste natten i mitt liv. Duschen var helt ok och vid avstamp mot Dogon country var vi nyguidade och luktade gott. Den stora moskén är imponerande. Vi smög fram mellan hundratals pelare (120 x 40 cm höjd cirka 12 meter) i den mörka byggnaden. På golvet låg plastmattor. Väggarna var rena. Inget kan vilseleda dina tankar. Det kändes harmoniskt därinne i mörkret.

Moskéen har varit stängd för besökare under några år. Ett italienskt modeorakel gick över gränsen. Tog ett antal modeller och lät dem posera i byggnaden. Klädstorleken täckte inte allt för mycket och överstechefen i Moskén fördömde europeiska turister. Så mycket för modeorakel. Personligen tycker jag att han kunde hållit sig till Rom. Dom har en försvarlig mängd gamla pelare och luta sig mot där.

Dogon County är nu passerat. Med blandade känslor lämnar vi det vackra landskapet bakom oss. Första kontakten var fantastisk. Vägen ledde upp i bergen och påminde i sin konstruktion lite om Kinesiska muren. Vi körde uppåt. Landade på en platå. Människor jobbar här! trots att solen skiner Här är bördigt. Gamla och unga går på fälten i vackra, men lite slitna kläder. De odlar lök - gräslök vad vi förstår. Barnen vattnar och alla hjälps åt. Här är rent och fint. Kvinnorna bär grenar, tvätt mm på sina huvuden. Vår bil tuffar fram. Taket rullas av och allt är idylliskt. Vi noterar: Varje by har vägbulor, enkla, men effektiva, vid in- och utfart till byn.

Natten tillbringade vi i dynorna nedanför en oändlig sträcka av ”klippiga berg” struktur. Organisatören riggar upp en storbild och där i den mörka natten visar de ”King George” (en klassiker). Albin och jag väljer tältet istället. Ryktet har föregått oss, tror vi. Det är fullt av barn runt oss och de ber snällt om en Kaddå eller Stillo – igen. Vi ligger och småpratar. Albin summera; ett holländskt par har rekordet i punkteringar. Elva stycken fram till idag. Tre brutna framaxlar är utbytta. Drivaxlar, knäckta chassin och bensintanksproblem finns representerade i gruppen. Mekanikerna jobbar med det som teamen själva inte klarar av. Vi stoltserar än så länge med endast en bruten riktningsvisare (undertecknad står för den skadan). En liten buckla på höger framfälg.

Albins innerslangar börjar bli hårdvaluta och våra engelska vänner har köpt två. Oljestatusen är hittills mycket bra. Vi har ännu 175 mil kvar att köra och mycket kan hända.

2008-11-20

Ännu en dag med himla rolig körning. 2,5 mil tar 2 timmar. Vi åker en sandig sträcka och får minska trycket till 0,8 på alla däck. Jag kör sista biten. Filmteamet står på plats och då är det nerv. Alla tittar. Jag kör. Det rycker och svänger i bilen. Tusen fjärilar imagen. Inte fasta, inte fastna. Vår bil rör sig utmärkt i sanden. Hur kul som helst. Albin är nu bra i nacken, men får en släng av kräksjuka. Vi svettas mycket och vet att vi måste dricka, men det är svårt. Albin tar seden dit han kommer och vilar i skuggan. Jag går på guidad tur kl 14.00. En brännande sol. En typisk Dogon by. En svettig grupp turister. En engelsktalande guide med synnerligen speciellt accent berättar. Jag förstår vissa partier: Här bodde för 900 år sedan pygmeér och de huserade i bergen. De hette Tellem och hade sina hus inne i bergväggarna. Mest troligt tog de sig till bostaden via lian.

Dogonerna har en egen religion och det bygger på en mycket raffinerad skapelseberättelse. Ingredienserna är vulvor, klitoris, våldtäkter, scakaler, incest och annat som upprör. Dogonerna har fem veckodagar och året är 220 dagar. De omskär sina flickor. Offrar djur och skriver med blod. De har tre fruar, ibland fyra. När kvinnorna har mens hänvisas de till en separat byggnad. De är då orena.

Antalet barn är mellan 10-12 per ”gubbe”. När vi närmar oss byn hör vi en kör barn som skriker och skrattar. Runt hörnet ser vi dem. Dom är inte fler än 20, men ekot från bergskammen fångar deras små röster och de låter som flera 100. Ett sällsamt minne, för livet.

Ungarna tigger hela tiden. De vill inte att vi ska ta foton, men de vill gärna se in i displayen. De ser sina kompisar på andra sidan linsen, men sen blir det problem. De vill se sig själva. Vänder på kameran och ser frågande ut...

Arrangören överraskar rejält. På moped kommer en get åkande. Hans privatchaufför är slaktarn själv. Geten skriker. Hans liv avslutas med ett snitt i halsen. Skarpa knivar skär skickligt av skinnet Det blir en säck för förvaring. Vi äter getgryta med bacon och syltlök på kvällen. Malis stolthet rullar in sin 4-hjulsdrivna jeep. De spelar trummor och lockar oss till vild dans, där vid sidan om lägereldarna Alla är uppe, barn, ungdomar, Touareggänget. Musiken förenar. Barnen är annars riktigt påfrestande även här. De är inte som I Mauretanien, men.

Tänk dig följande. Du rör dig i lägret och har minst två små svarta skuggor med dig. Du närmar dig din bil och letar efter något. Skuggorna har då ökat till minst sex i antal och så hör du madam, madam, madam. I början svarade jag snällt, men då kommer presentförslagen. En penna, en liten present, din t-shirt. Vi säger snällt nej, men de slutar inte. Madam, madam, madam. No, No, No fungerar inte heller. Då skrattar de istället och härmar. Att fullständigt ignorera är en annan variant, men det känns onaturligt och ”madammet” fortsätter i all oändlighet.

Idag är vi skuggor till varandra Albin och jag. Det känns befriande att ge sig av.

De sista milen genom Dogon country är ännu en gång väldigt vackra. Människorna vinkar och ler. Albin är fit for fight igen. Vi skall köra över gränsen till Burkina Faso. Här stannar vi en natt och därefter är vi i Benin och Pendjari Park för att möta djungeln.

Mot och i Mali

2008-11-16 - söndag
40 mil igår och 40 mil idag. Varmt och halt – på kroppen.
Malis gränskontroll var trivsamt relaxad. Vi missade gårdagens off-pist i Mauretanien. Gjorde det enda möjliga och tog den snabba vägen till gränskontrollen. Enligt uppgift skulle tullen stänga 18.00. Vi ville inte tälta i ingemansland.
På gränsen till Mali stod de tilltufsade små barnen. Dom hostade och näsor och ögon rann. Dom hade aldrig klarat sig i Mauretanien, där ungarna aldrig ger upp. Här frågar man snällt EN GÅNG, om vi har något att ge. En tung stund med mycket känslor. Jag tänkte på mina barn. Albin på sina. Jag grät i stillhet och kände stor tacksamhet. Vi är trötta nu och Albin ådrog sig en kraftig nackspärr på kvällen. Han går två steg och så krampar det. Ser faktiskt lite lustigt ut - som om han bejakar sin kvinnlighet, när han går omkring och niger allt som oftast. Steven är gruppens hälsoguru. Han har allt på rätt ställe inklusive hjärtat. Han har Albin under kontroll och servade honom med både kvälls- och morgonmassage. Jag fick en snabbkurs och kan nu ”lyfta” Albin i huvudet.

1.264.000 invånare bor i Bamako. Vi har tillfälligt bättrat på den siffran. Vi anlände Bamako middagstid och checkade in på HOTELL. En liten oas i det som jag förmodar är ett organiserade kaos.
Baren blev den naturliga samlingsplatsen för 25 team, kameramän och organisatörer. Fler än en kall öl slank ned i mången torr strupe – 15:- flaskan. Duschen satt som en smäck. Civiliserade kläder, lite mascara och en ren skjorta gjorde underverk. Vi höll oss vakna till midnatt. Försvann likt askungar i våra badtofflor, ned till vårt rum och den gropformade sängen. Det blev en sällsam natt. Rör- och sanitet är en svag punkt i omgivningarna. Toastolen gav ifrån sig ett hiskeligt ljud när vi spolade. Det avtog sakta för att övergå i ett ständigt porlande som med ojämna intervall övergick i ett gurglande ljud. Detta pågick hela natten.

2008-11-17
”Var är bussen?” frågade Albin. Vi gick upp tidigt för att guidas i Bamako. Som vi förstår det bor vi centralt på Tamada hotell. Guiden sparade på avgaserna. Vi promenerade. Alla verkar sälja något till alla här. Det finns allt utom nya kläder. Det som säljs är västerländska ”left overs”.
Har du inte en liten fisk att sälja kanske du kan avyttra ett gethuvud, tvål, hårvård eller en kall dricka. Här fixar man ett utecafé med hjälp av en gammal träbänk och en sliten stol med plastremsor som sittdyna. Låt oss sammanfatta turen som en ”resa” mellan spykänslor och fascination.
Jag pekade på komagen. Den var översållad med grönskimrande, feta spyflugor. Min kindkyssande kompis fransyskan sa ”in Lyon dey sörv delicious wöns” Hon tittade på komagen igen och sa; ”böt I dönt know abous sis wön”. Matlusten ökade inte vid åsynen av diket med de vita likmaskarna och inte hellre av det faktum att även råttorna mött bleka döden i dessa omgivningar. Vi trampade sånär på tre stycken som låg där på rygg med sina små tassar rakt upp i luften. Vi har inte sett några västerländska turister här och kanske är det också därför som försäljarna inte tjatar på oss. Det är väldigt skönt!
Under vår tur på marknaden, som nog egentligen är flera som går i varandra, skrämmer vi en liten flicka. Hon är kanske 2,5 år och söt som socker – brun farin då, förstås. Hon står tillsammans med sina något äldre syskon. De ropar ”Tobato, Tobato, Tobato”. Guiden berättar: ”Det betyder, du är vit”!. Gruppen om åtta tobatos stannar upp och tittar på den lilla. Vi ler och vinkar och hon blir livrädd. Springer till mammas trygga famn. En förståndig liten flicka.
Vi kryssar oss fram mellan fiskrens, köttslamsor och människor. Folk vill inte bli fotograferade. De små barnen sitter som gjutna på mammornas rygg, fastsatta endast med en scarf. Oftast sover de och man ser svettpärlor på deras hjässor. Deras hår ser ut som Svinto.
Vi äter lunch på Pili Pili. En rekommenderad restaurang med jordens långsammaste service. Vi hade planerat eftermiddagssömn, men, men. TIA (This Is Africa). Maten kom efter två timmar. Jag är väldigt trött idag och ju längre kvällen lider blir jag allt mer som en treåring i humöret. Jag vill sova - NU!
2CV klubben Bamako har 200 medlemmar. Touareg Trail var bjudna till deras lokal. Dagen till ära beslöt vi att tvätta bilen. För 30:- gör dom ut- och insida. Albin körde bilen till tvättinrättningen – jordplätt och gul vattenslang. Han väntade och svarade snällt på någons frågan. ”How much did it cost?” Albin tänkte materialkostnad och vad det kostar att bygga en ”Affe”. Han svarade 7.000 Euro. Tio minuter senare körde en Mercedez in på biltvätten. Ur bilen steg tre välväxta kostymklädda blåsvarta herrar ut. De hade tagit med den stora plånboken. De närmade sig Albin. ”We heard that the car was for sale for 7.000 Euro, here is the money”. Albin förklarade målet med resan. Killarna förstod, men ville gärna köpa bilen på återresan.
På 2CV-klubben fick Albin stor uppmärksamhet. Självaste överhövdingen föreslog ”you drive to Benin and then you bring it back to us. I would like to have it”.
Vi får hålla i bilen – uppenbarligen. Samme man är synnerligen kompetent när det gäller motorer' och elektronik. Han scannade vår motor och såg mycket snart att det fattades två M7muttrar till grenröret på höger sida. Tvättbrädevägarna har gjort sitt.
Klockan 22.00 ligger vi i sängen. Albin har stängt av vattentillförseln på toastolen, så gott det går. Jag somnar direkt och vaknar nästa gång klockan 04.00, pussar på min teamkompis. Är 51 år igen och går upp. Tar ansvar och packar inför dagens nya äventyr. Vid frukost säger Gert Duson: ”Idag reser vi tusen år bakåt i tiden”.

2008-11-18
Klockan är 06.20. Solen står som ett gulrött klot i öster. Dagen gryr i Malis huvudstad. En bro tar oss över floden Niger. Några få smala båtar glider stilla genom vattnet. Vi åker i en dimma av avgaser och rök från de små portabla spisarna som brinner längs trottoarerna. Runt elden sitter människor och väntar på att kittelns innehåll ska koka. Många trafikanter bär mask för mun och näsa.”Det här är värre än Bangkok” säger Albin. Ett hjärtskärande ljud från en mopedist gör mig illa berörd. Jag ser genom rutan och undrar vad som felas. Han gör tummen upp, liksom många andra, och intet verkar fattas honom. De gröna lokalbussarna är små transitbussar. Ibland har de dörrar och fönster, ibland inte. De kör fort och skoningslöst. Mopedisten kör om oss igen och då ser vi hans medpassagerare. Geten tycker av någon anledning inte om att åka moped och deklarerar högljutt sitt missnöje!
Efter 1,5 timmas färd ut ur Bamako ser vi gröna träd. Vi utbrister ett uniont – ”skönt med frisk luft”!
Nästa stad är om åtta mil. Där ska vi förhoppningsvis kunna publicera denna blogg. Vi kör just nu på asfalt med spridda gropar. Därefter blir det 20 mil offpist. Vi uppmanats att nyttja våra ansiktsmasker på grund av den torra sand som tränger sig in – överallt. Sist i dagens information står att läsa:
”The cool beer in Djenne will taste extra good after a long and expecially dusty day”.

Mali next

The english text at the end? as usual.

Tack Smorgasnisse och FixarOlle och forlat oss. Vi hade bara klisterdekaler i huvudet. Ni har hjalpt oss pa ett ypperligt satt.

2008-11-13
En bivack i dynorna i Mauretanien och en förutseende arrangör skapar förutsättningar för en sällsam bild för kameran.
Vi omgärdas av de vackra dynorna och på kammen ser vi silhuetter av soldater med gevär. De är där för att värna vår trygghet. Det känns bra. Vi är i Noukashott – huvudstad i Mauretanien. Trafikrytmen kan avläsas på det fåtal bilar, om ens någon, som inte har skadad lack eller trasiga lyktor. Filkörning existerar inte, men signalhorn har dom. Här finns också några riktigt fina bilar.
Idag badade vi i Atlanten och Affe har kört precis i vattenbrynet i fem mil. Fiskare med sina speciella bananformade båtar vinkar när vi far förbi. Kameran har fångat Flamingo, Pelikan och Trana. Vi stannade i en typisk afrikaby. Tusen dammiga, mycket intensiva ungar kastar sig över bilen. De vill ha en ”kaddå” (present) eller en ”stillo” (penna). Dom är inne i bilen med sina fingrar och röntgar inredningen med sina giriga ögon. Det hoppar bak på bilen och gungar oss upp och ned. Det känns otryggt och lite på gränsen. I nästa by har vi lärt oss och skrattar med barnen. Vi ler och säger nej. En liten kille med snälla ögon och smutsig gul t-shirt står lite vid sidan av de andra. Han fångar min blick. Vi kör. Han springer med, sjunger högt och klappar händerna. Han skapar musik. Flera barn står bak på bilen och hastigheten ökar. Min sjungande lille vän visar riktningen ut ur staden. Han får en klubba. Ler sitt vita leende och vinkar hejdå.

Här heter valutan UM. Det rimmar på DUM
Vi har gjort bort oss båda två. Idag får vi till banken skynda på.

Jag hade inte klart för mig att du ska pruta även i ”livsmedelshappet”. Köpte två bullar och 4 coca cola för 100:-. Albin köpte 1 kg vardera av äpplen och bananer för samma summa. Efter kontroll med en engelsktalande sunnimuslim, vid internetcafét, gick det upp för Albin. Grönsakshandlaren hade lagt på en nolla. Han blev förbannad. Gick med raska steg tillbaka och började vifta på engelska. I samma stund stack tiggartanten fram sin hand och hon fick ta hela skiten. ”Ask him for the money. He is rich. He stool all my fucking money”, sa Albin. 300 UM är 10 svenska kronor. 3000 är 100: Grönakshandlaren i Noukashott är nöjd och vi har lärt oss något - igen,

2008-11-14
Idag kör vi 53 mil mot Kiffa, en stor stad nära gränsen till Mali. Vi stoppas vid städerna av gendarmerie eller polis och ibland tullen. De viftar fram oss ibland och ibland vill de ha papper. Även dessa herrar frågar ibland efter presenter. Vi har, på Ullas inrådan handlat en limpa cigaretter. Ett paket ”American Legend” gör någon glad.
Polisen var stor, blåsvart och lite skrämmande. Han sträckte fram sina extremt långa fingrar till Albin och hälsade med ett Sava. Han ville ha en present. Vi erbjöd cigaretter. Han tackade nej med orden ”smoke no good”. Han fick en rosa liten klubba istället. Hans mörka hud klövs av ett bländvitt leende. Han skrattade och sa något om BARN. Klubban såg mikroskopisk ut i hans stora mörka hand. Han skratt var djupt och kluckande Han tackade för klubban och viftade fram oss. Pennor och t-shirts skulle vi haft med oss i drivor. Vi inser nu att vi varit lite övernitiska med vikten av vikt, men vi har å andra sidan, till skillnad från alla de andra - inte fått stopp i sanden sedan västafrika. Det är unikt.
Vi går mot mycket varmare breddgrader och dricker mängder av vatten. De byar vi far igenom säljer färskt mycket gott bröd. Det är dammigt och åsnor och getter avlöser varandra på gatorna. Folk är vänliga och många av männen bär en baba (det vita tältet). Vi dricker mycket nu och har stor nytta av pipinetten.
Vi stannar bilen. Jag öppnar min dörr. Albin öppnar den bakom. Vi står där sida vid sida, med dörrarna som skydd från omvärlden. Tittar ut mot det skiftande landskapet. Det är så perfekt. Jag behöver inte springa galen för att hitta en buske hög nog att täcka en desperat kvinna i nöd. Vi utvecklade detta system i Västsahara. Där får du absolut inte avvika en meter från vägen och det pga av alla minor. Tack Rita och Kalle, än en gång. Utan er hade en kvinna i nöd, kanske nu varit död, eller åtminstone enbent.

Lördag 2008-11-15
Bensinen är slut i Mauretaninen och vi kan bara få diesel. -problem. Vi åker från tapp till tapp. Heta tips säger att ”Star” i Kiffa har resurser. Tidigt på morgonen åker vi dit. En pampig port leder oss in i Kiffa, men skenet bedrar. Här är precis lika skitet som i alla andra byar. Ungar som leker i smutshögarna och en get som betar från en plastpåse. Morgonen är ännu sval. Fyra kor korsar vägen och på andra sidan promenerar en grupp dromedarer. Vi köar med de andra. Det finns bensin, men pumpen är sönder. Vi får vänta.
Baba är 14 år han har skolböckerna i handen. Han väntar på skolbussen. Han är lugn, inte alls som de andra. Han verkar så klok. Vi sätter oss på vår kofångare Baba och jag. Han har sin vita rock och hela livet framför sig. Han talar franska och jag gestikulerar. Han visar sina skolböcker. Flera blad är fulltecknade och handstilen är sirlig och lutar vackert. En av holländarna pratar franska och Baba berättar. ”Jag går i skolan 7 dagar i veckan, 2 timmar per dag och jag tycker om skolan – mycket”. Han får en av mina 3 pennor och vi är överens om att ha ska använda den i sin fina skrivbok. Han vinkar och ler stilla när vi ger oss av.

Vägen är i bedrövligt skick. Hålor stora nog att svälja vår lilla bil finns överallt. Vi har blivit varnade och åker slalom. Edwin klarar hålen, men kör över en elak vägbula. Vänster fjäderpaket går sönder och den gröna Meharin ligger ledset på vägbanan. Albin stöttar med två reservdäck och bilen får vila på en hög av fyra. Reservdelar från Affe kommer till nytta. Det är bra att vara två ekipage. Vi blir kvar i den lilla hålan. Jag räknar 25 nyfikna barn. De viker inte från min sida. 50 par ögon följer minsta lilla rörelse. Vi väntar länge. Stress leder till kreativitet. Skrea aktivitetscenter har nu filial strax söder om Tintane. Jag lärde ungarna Fullt hus och vi tävlar där i den stekande solen, jag och åtta ystra pojkar. Bilen får vara ifred. Flickorna är fnissiga. Albin tar foton och de får se. Vi skriver siffror i sanden och tävlar. Jag kommer tvåa - utan fusk. Det lättar upp högst väsentligt. Värmen är tryckande. Jag står under min paraply och ungarna vill gärna få det som present. Det och allt annat. Vi väntar på den maffiga ”Man Cat” med reservdelar. Den kommer efter 2 timmar. Gamla reservdelar blir som nya och vi rullar vidare en timma senare. Det ligger små, små svettdroppar över mina armar och jag känner mig hal. Landskapet är annorlunda nu. Ett torrt gräs, i färg som mogen vete täcker jorden och små träd med platt krona växer sporadiskt.
Vi närmar oss Malis gräns. Det samlade intrycket är att människor i Mauretanien är mycket vänliga. Ingen talar engelska, Längs vägarna ligger det döda djur av alla sorter i olika långt framskridet stadie av förruttnelse. Det luktar inte gott! Byarna ligger tätt, ofta 50 meter från vägen. Boendestandarden är undermålig. Bor man inte i ett skjul av korrugerad plåt på 3x3 meter kan man ha förmånen att leva sitt liv i en rektangel (3x4 meter) byggd av lerklossar. Inga fönster, men väl två dörrar. Kanske är detta hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt, men mest troligt ingen rätt alls. Överallt springer de ut ungar och viftar och vinkar. De vill helst att vi ska stanna, men är också nöjda med en vinkning. Kvinnorna pysslar med sina sjalar. Det verkar vara ett heltidsjobb att dölja det som skall täckas. På dagens uppgiftsblad står det längst ned: ”Enjoy your last day in Mauretania. Black Africa is waiting for you!!

Tack alla for uppmuntrande mail.

We are now travelling through Mauratania hedding for Mali.
At the moment the camera team just passed and filmed Albin when he was drinking water from the BIG bottle. We consume a lot of it now and it is necessary. We have left the cold temperature behind us. The air is dry and you do find sand in the most peculiar places.
The Mauretanien people are nice and friendly. The children are very intensive and when you stop the car you will have a bunch of them begging for a small gift. It is sometimes hard to say no. They live in small and very simple clayhouses. Two doors, no windows. The Sahara desert has got its grip on the country. We slept in a bivack tonight in the silent desert and it was lovely. The car is still doing a good job and Albin is happy, so am I, of course. We had a dip in the Atlantic ocean today and it was extremely refreshing. We drove on the beach for 50 kilometers at low tide. It was fantastic. Before that we passed trough a national park and got pictures from Flamingos and Pelicans.
In Mauretania there are a great number of road kills of cows, camels and donkeys. Nobody takes care of the carcasses so sometimes the smell can be real bad. The roads are diabolical, filled with craters big enough to swollow your whole front wheel. You have to be carefull, zig zaging even if it means driving on the wrong side of the road for several hundred meters at the time.
We are entering black Africa tonight and have now passed throught Marocco and Mauretania. This is an adventure of a life time and we are enjoying it although it is very tiering.

We will keep you posted.

Love Albin and Pia

08-11-09

08.30 ser vi havet i Marocko för första gången. Stora vågor slår mot stranden. Det ser inbjudande ut. Vi stannar, förevigar och far vidare. Idag är det mycket off-pist inlagt i rutten. Det är stenigt och sandigt och snabba beslut måste fattas. Är bredden mellan däcken tillräckligt för att köra med en ”fot” på varje sida gropen? Finns det en stor sten i vattenhålet, eller kan jag ösa på? Arrangören har nu två filmteam med. När kamerabilen väntar runt hörnet vet vi med säkerhet att det är en svår passage. Ibland lutar bilen så kraftigt att jag bara vet, att nu – just nu - testar vi störtbågen live, men icke - ännu.

Vi har hittills haft två ”problem” allt beroende på den mänskliga faktorn. Bilen gör sitt jobb.

Situation 1 - Magsjuka och påfyllning av olja...

.... går inte ihop. Med en svimfärdig fru kan t.o.m Albin glömma att sätta på - locket på oljepåfyllningen. Vi åkte 400 meter. Det rök betänkligt från motorrummet. Albins mantra löd: ”Det här var inte bra. Det här var inte bra. Det här var inte bra.” Inte en enda liten svordom kom över hans läppar.

Situation 2 – sparsamt med öppna bensinstationer.

I södra Marocko tänkte vi fel, eller kanske inte alls. Vi rullade bokstavligt talat in på ”macken”. Vår käre lille Affe lät undslippa en sista suck i form av ett tickande från bensinpumpen som desperat sög i sig de sista dropparna.

Samma kväll campade vi i en sagovärld. Vi körde off-pist sista biten och landade i en ”kuliss” från Lawrens of Arabia eller liknande - en kombinerad campingplats och hotell, en ”miniborg” i ockra med tinnar och torn. Vi fick nyttja de svinkalla duscharna. ”Very refreshing”, sa dom som var klara. Vi andra pustade och frustade när de kalla strålarna träffade hud och hår.

Fransyskan Martine pussar mig på båda kinderna ibland. Hon tränar på sin engelska. På frågan om hur dagen varit svarade hon ”dis was a föck-day”. Hon menade det.

Off-roadkörningarna går hårt åt bilarna. I en snäv kurva i bergen ”they ad an accident”. En rejäl frontkyss förskjöt motorn 4 cm vilket resulterade i ett hål i bakre plåten på växellådan och därpå följande läckage. Detta hade justerats, men inte tillfredsställande. Martines uttalande grundande sig i att de tidigare på dagen fått tio motorstopp och fått ringa Frank, chefsmekanikern. Han kom till undsättning och så höll det på. Paret hade dessutom haft ett argument med en polisman och all frustration hade landat i bilen och exploderat därinne. Det var svalt i det franska lägret, som annars är mycket kärleksfullt och varmt.

Våra nordiska vänner finländarna, fick använda brandsläckarna för första gången i sin mångalångamil-2CV karriär. Elsystemet brann upp en tidig, mycket kall morgon.

Engelsmännens tak blåste av en tidig mycket kall morgon. De lindade händerna med t-shirtar och körde vidare. Som grädde på moset fick de samma dag ett stenskott och framrutan sprack. 2CV-människor är kreativa. De tog loss bakrutan. Den är inte som klippt och skuren, men då tejpar man och stagar upp och så kör man vidare.

De knakar och brakar och många nya ljud registreras när teamen gungar bilarna upp och ner för att analysera dagens nytillskott. Många har haft punktering och flera av bilarna har sysselsatt chefsmekanikern och hans team.

Det där med att ringa Frank är inte bra. Det ligger poängförluster i det. Du kan samla poäng genom att klara dagens frågor. Hitta de platser där arrangören tagit bilder (de finns i din road book/bibel) och ta ett likadant foto för bevis.

Du förlorar poäng om du skräpar visar bristande respekt, kör oansvarigt, uppför dig okamratligt eller tar hjälp ifrån mekanikerna.

Albin arbetar preventivt och lyckan var stor när han igår fick låna fettpistolen från Frank. Han gick över bilen och gav smörjpunkterna på framvagnen vad de behöver. Vi är redo att möta sanden!

08-11-10

Idag måndag den 10 november har vi en riktig rysare framför oss. Rysare i det avseendet att det blir monoton körning. 83 mil på asfalt och massor med polis- och hastighetskontroller. Vi har en blankett ifylld och klar – 30 ex När vi kör in i städer stoppas vi av polisen. De frågar efter papperet, tittar på det, tittar på oss. Vi ler. Polisen ler. Han säger, varsågod och åk. När vi åker ut ur staden upprepas samma procedur med den skillnaden att vi ler mot en annan polis. Så fungerar det här! Blanketten innehåller naturligtvis uppgifter om oss, men också namnen på våra respektive föräldrar. Å, det är är ju klart att den lokala polisen i Marocko vill veta att min pappa heter Harry och Albins Jim. Som sagt 30 ex och dom lär gå åt. Vi kör idag över ”gränsen” till Väst Sahara. Det är ockuperat territorium och därav alla poliskontroller.

Albin säger ”det är en stor fördel med de högmonterade strålkastarna”. Det är kolsvart ute och vi ser den upplysta ockrafärgade vägen framför oss. Den är kantad med kaktusplantor. Det är smalt, ibland tvättbrädestruktur, ibland stoooora hålor. Klockan är 06.00 and the journey has just began.

”Hur kan en vanlig bil ta sig fram på de här dj.a vägarna”, säger Albin. Underförstått; att en 2CV klarar det är ju inte så konstigt, men som sagt en vanlig bil.... Tveksamhet går mot övertygelse och snart, mycket snart står det 2CV i pannan på min käre man.

Vi möter kusten efter en halvtimmas körning och kör parallelt med Atlanten i sydlig riktning. Vägen är spikrak och inget piffar upp. Inte ens en liten grop att ge akt på. Landskapet är platt, brungrått och småstenigt. Vi körde längs kusten under tio mil och har sett vågorna bryta lång ute till havs. De vita fräsande strecken attackerar den finkorniga sanden. Det bildas ett kraftig skum som snart ebbar ut i ett intet. Lite som livet, tänker jag.

Vi tar en paus i sandöknen. Ensam ligger där en byggnad, som en gång var café. Taket är borta och på den grå cementväggen står det, med slitna röda bokstäver ”cafe La place”. Våra Holländska reskamrater värmer kaffe och vi njuter en påscappucino och fikon tillsammans. Sanden yr och dynorna bygger upp mot väggarna. Vi hedrar ruinen som kanske de sista ”kunderna”. Det känns bra. Vägen viker av från kusten. Vi kör rakt fram och mil läggs till mil. Marchfart 85 Varningsskyltar visar kamel och vi väntar med spänning. Snart ser vi en liten grupp vid vägen. De beter sig som kor.

Jag ”får” köra. Efter några minuter påminner jag en onödigt engagerad co-driver om att jag FAKTISKT har körkort. Vi blir av med 12 papper under dagen. Den enformiga körningen tröttar. Albin skriker något. Jag hoppar till och rycker ut öronpropparna. Exalterat visar han på GPS:en. ”Du kör 105 km i timman älskling. Det är toppnotering. VI har aldrig varit över 100 tidigare”. Jag får lätta på gaspedalen. 100 km är maxhastighet. Böterna lär kosta skjortan och den vill vi ha kvar.

Lång dag går sakta mot kväll. Det är utlovat en överraskning när vi når målet. Dakhla är ännu 20 montona mil bort. Västsahara är ett av de mest sparsamt befolkade nationerna i världen. Består till störsa delen av platt öken. Vi ser inte en kotte och knappt en människa heller för den delen. Med undantag för poliskompisarna förstås. Det är verkligen ett trist område. Använd inte din nyinköpta åsna här!

Vi anländer målet kl 20.40 och helt plötsligt vill jag måla. Är vi i Skagen? Det är mörkt, men ändå ett fantastiskt ljus. Bivacken är placerad, precis vid den skummande Atlanten, en trappa upp. Kvällens överraskning: färska ostron och vitt vin är mycket uppskattat. Touareg är ensamma där i natten. Högtalarna levererar Jack Brel, Franska små fötter trippar nätt i den svala sanden. Martine balanserar med säker hand sin mugg med det röda vinet. Hon sjunger ”Dis is a god day”.

Det är det mörkt imorgon när vi åker, men ljuset kommer jag alltid att minnas. Med spänning möter vi morgondagen som skall sluta i Mauretanien.

08-11-11

I Västsahara gjorde tullen sitt jobb. Polisen och gendarmerna likaså. Det är ingen som har bråttom här och många, väldigt många är involverade i de tre delprocesserna. Datorer nix. Pennor och stämplar – japp och KARBONPAPPER, minsann!

Vi spenderade svettiga timmar i Marrocko/Västsahara - för att komma ut ur landet.

Körde fast i sanden, två gånger i ingenmansland – en sträcka på 1,5 km. Fotograferade de av minor sprängda bilarna.

Spenderade svettiga timmar på gränsen till Mauretanien, för att komma in i landet. Vi var väl förberedda och hade fyllt i blanketterna i september MEN den blanketten var ”gammal”. Signaturen stod på vänster istället för höger sida. Vi var almost there, men då stängde tullen och en av alla tjänstemän åkte för att hämta nya blanketter. Det får ju vara någon ordning. Vi väntade i solen. Hövliga människor och leende även här. Vi väntar totalt 6,5 timma. Därefter går färden mot Nouadhibo. Den svala ökenvinden gör entré Albin är brun som en pepparkaka och jag lyser likt en trygg fyr i den mörka natten. Jag tror att våra själar hunnit ikapp oss idag. Nu är vi hela och kan vandra vidare i den trivsamma 2CV-takten genom sanddynorna som väntar runt hörnet.

Huvudgatan är spikrak och lång, väldigt lång. Två filer på varje sida refugen. Längs sidorna löper en oändlig rad med ”butiker” (shappen). Hälsovårdsnämnden hade fått bråda dagar här. Det är natt när vi anländer staden och det är hysteriskt. Getter, åsnor, människor i brokiga färger. Många av männen bär vita vackra något för stora tält. Det är öppna i sidan och jag undrar hur de kan välja vitt i den här omgivningen. En gul eller blå dekoration på brösten blir kronan på verket. Dräkten bärs ovan de vanliga kläderna. Kvinnorna är täckta och hedrar sin Gud. Det bär färgglada kreationer med muslimskt snitt. Trafiken är intensiv. Det luktar annorlunda och det larmar på gatorna. I Nouadhibo sover vi vår första natt under Mauretansk himmel. Abba Camping bjuder på dusch och arabiskt toa – allt i ett. Det luktar pyton, men här finns inte en kackerlacka så långt ögat kan nå – lyx. Albin får duscha varmt och minst 15 strålar arbetar ihop, rakt ned. Han är nöjd.

2008-11-12

Sällsamma ljud i arla morgonstund. Prästen har vaknat före oss. Stor stad – många präster. Det ljuder från olika håll. Ingen ”sjunger” lika. Vi packar tältet – börjar få bättre rutiner nu. Har liksom skärpt till oss sedan jag slarvade bort våra matskålar i den vackra campen vid Tan Tan och efter att tältpinnarna försvann i Ait Ben Haddou.

Landskapet är förunderligt. Sand med småsten överallt. Idag kör vi off-pist i öken. Vi delar på körningen och jag tänker snö. Det här är häftigt. Du ser inget slut bara packad sand och spridda ”elaka” små stenar. Vi kör i grupper om 3-4 – aldrig mindre. Sanden ligger bitvis i drivor. Låg växel full fart. Misstag bekräftas. Du sitter fast. Lufttrycket i däcken måste minskas. Vi har 1 kilo i framhjulen och 1,1 i bakhjulen och så kör vi ut i sandhavet. Det ser inte klokt ut. 25 små leksaksbilar som pinnar på mot ingenting, Alla är glada. Äntligen aktion. Sanden går in överallt och våra medtävlare byter skepnad. Schalar täcker allt utom ögonen. Europeiskt går mot exotiskt. GPS visar inte längre bensinstationer, hotell etc. En röd prick avslutas med en annan. Mellan dessa punkter finns en sträcka av småsten. Ser ut som en upp- och nedpåvänd potatisåker, men ack så mycket vassare än en King Edward. GPS:en visar en grön julgranen. Den symboliserar ett träd. De är som ni förstår en sällsynt företeelse i dessa traktar. Det är solen och sanden och vi. Vi fastnar inte någon gång, men vi har putt våra vänner mot stabilare grund. Det enda som stör är de små envetna flugorna som gillar våra svettiga kroppar. Vi anländer vår bivack redan kl fyra och får se vår omgivning i dagsljus - ovanligt. Det är så vackert. Den fina sanden bildar stora dynor i olika höjd. Vi skapar ett solskydd. Två bilar, en presening och några spännband. Ett juste place utan flugor. Jenny är rask och tjänstvillig och dessutom banläggare. Hon tittar in och säger ”Tomorrow everybody will get stuck”. Hon tittar mot den stora dynan baom oss och och säger ”men, car and dunes”.....

Zeppe är EN RIKTIG MAN. Team Dymos bil strippades på allt. Zeppe satsade mot piken på den 12 meter höga dynan. Den lilla bilen flög 5 meter rätt upp i luften. Landade 22 meter längre bort. Det gick ett illavarslande sus genom gruppen och för en stund stod allting still. Den lilla bilen stod illa åtgången med brutna axlar och dito chassi. Zeppe var chockad. Mekanikerteamet körde övertid och i morse stod bilen där – som ny igen.

Bilstatus Affe:

Går som en klocka- touch wood och pepparkaka

Vi mår utmärkt båda två och bloggar igen när vi kan. Det är intensiva dagar och tusen intryck och utan tvekan en fantastiskt upplevelse – so far.

Allt gott till er alla

Albin och Pia

Hello everybody

Trip so far went very well. We have now reached Mauretanien and have been driving in the Sahara desert. The last days in Marocko were really great and we strongly recommend the country, People are ever so friendly and the nature is absolutely fantastic. Albin drives most of the time and he is doing a god job as well as the car. We only had problems due to human mistaces, so far. No one mentioned, no one forgotten (swedish saying). Once with the oil and the other time with petrol. One tends to forget that this is a different part of the world and the petrol stations are not there every 10 kilometer. We spend the nights in our tent most of the time and we only had one night in a hotel so far. Occassionally we also have the opportunity to shower. We are being served good food every evenying and the organizers is doing a vary good job.

The trip is so far interesting, great fun and an adventure in many aspects.

We are having a great time.