08-11-09

08.30 ser vi havet i Marocko för första gången. Stora vågor slår mot stranden. Det ser inbjudande ut. Vi stannar, förevigar och far vidare. Idag är det mycket off-pist inlagt i rutten. Det är stenigt och sandigt och snabba beslut måste fattas. Är bredden mellan däcken tillräckligt för att köra med en ”fot” på varje sida gropen? Finns det en stor sten i vattenhålet, eller kan jag ösa på? Arrangören har nu två filmteam med. När kamerabilen väntar runt hörnet vet vi med säkerhet att det är en svår passage. Ibland lutar bilen så kraftigt att jag bara vet, att nu – just nu - testar vi störtbågen live, men icke - ännu.

Vi har hittills haft två ”problem” allt beroende på den mänskliga faktorn. Bilen gör sitt jobb.

Situation 1 - Magsjuka och påfyllning av olja...

.... går inte ihop. Med en svimfärdig fru kan t.o.m Albin glömma att sätta på - locket på oljepåfyllningen. Vi åkte 400 meter. Det rök betänkligt från motorrummet. Albins mantra löd: ”Det här var inte bra. Det här var inte bra. Det här var inte bra.” Inte en enda liten svordom kom över hans läppar.

Situation 2 – sparsamt med öppna bensinstationer.

I södra Marocko tänkte vi fel, eller kanske inte alls. Vi rullade bokstavligt talat in på ”macken”. Vår käre lille Affe lät undslippa en sista suck i form av ett tickande från bensinpumpen som desperat sög i sig de sista dropparna.

Samma kväll campade vi i en sagovärld. Vi körde off-pist sista biten och landade i en ”kuliss” från Lawrens of Arabia eller liknande - en kombinerad campingplats och hotell, en ”miniborg” i ockra med tinnar och torn. Vi fick nyttja de svinkalla duscharna. ”Very refreshing”, sa dom som var klara. Vi andra pustade och frustade när de kalla strålarna träffade hud och hår.

Fransyskan Martine pussar mig på båda kinderna ibland. Hon tränar på sin engelska. På frågan om hur dagen varit svarade hon ”dis was a föck-day”. Hon menade det.

Off-roadkörningarna går hårt åt bilarna. I en snäv kurva i bergen ”they ad an accident”. En rejäl frontkyss förskjöt motorn 4 cm vilket resulterade i ett hål i bakre plåten på växellådan och därpå följande läckage. Detta hade justerats, men inte tillfredsställande. Martines uttalande grundande sig i att de tidigare på dagen fått tio motorstopp och fått ringa Frank, chefsmekanikern. Han kom till undsättning och så höll det på. Paret hade dessutom haft ett argument med en polisman och all frustration hade landat i bilen och exploderat därinne. Det var svalt i det franska lägret, som annars är mycket kärleksfullt och varmt.

Våra nordiska vänner finländarna, fick använda brandsläckarna för första gången i sin mångalångamil-2CV karriär. Elsystemet brann upp en tidig, mycket kall morgon.

Engelsmännens tak blåste av en tidig mycket kall morgon. De lindade händerna med t-shirtar och körde vidare. Som grädde på moset fick de samma dag ett stenskott och framrutan sprack. 2CV-människor är kreativa. De tog loss bakrutan. Den är inte som klippt och skuren, men då tejpar man och stagar upp och så kör man vidare.

De knakar och brakar och många nya ljud registreras när teamen gungar bilarna upp och ner för att analysera dagens nytillskott. Många har haft punktering och flera av bilarna har sysselsatt chefsmekanikern och hans team.

Det där med att ringa Frank är inte bra. Det ligger poängförluster i det. Du kan samla poäng genom att klara dagens frågor. Hitta de platser där arrangören tagit bilder (de finns i din road book/bibel) och ta ett likadant foto för bevis.

Du förlorar poäng om du skräpar visar bristande respekt, kör oansvarigt, uppför dig okamratligt eller tar hjälp ifrån mekanikerna.

Albin arbetar preventivt och lyckan var stor när han igår fick låna fettpistolen från Frank. Han gick över bilen och gav smörjpunkterna på framvagnen vad de behöver. Vi är redo att möta sanden!

08-11-10

Idag måndag den 10 november har vi en riktig rysare framför oss. Rysare i det avseendet att det blir monoton körning. 83 mil på asfalt och massor med polis- och hastighetskontroller. Vi har en blankett ifylld och klar – 30 ex När vi kör in i städer stoppas vi av polisen. De frågar efter papperet, tittar på det, tittar på oss. Vi ler. Polisen ler. Han säger, varsågod och åk. När vi åker ut ur staden upprepas samma procedur med den skillnaden att vi ler mot en annan polis. Så fungerar det här! Blanketten innehåller naturligtvis uppgifter om oss, men också namnen på våra respektive föräldrar. Å, det är är ju klart att den lokala polisen i Marocko vill veta att min pappa heter Harry och Albins Jim. Som sagt 30 ex och dom lär gå åt. Vi kör idag över ”gränsen” till Väst Sahara. Det är ockuperat territorium och därav alla poliskontroller.

Albin säger ”det är en stor fördel med de högmonterade strålkastarna”. Det är kolsvart ute och vi ser den upplysta ockrafärgade vägen framför oss. Den är kantad med kaktusplantor. Det är smalt, ibland tvättbrädestruktur, ibland stoooora hålor. Klockan är 06.00 and the journey has just began.

”Hur kan en vanlig bil ta sig fram på de här dj.a vägarna”, säger Albin. Underförstått; att en 2CV klarar det är ju inte så konstigt, men som sagt en vanlig bil.... Tveksamhet går mot övertygelse och snart, mycket snart står det 2CV i pannan på min käre man.

Vi möter kusten efter en halvtimmas körning och kör parallelt med Atlanten i sydlig riktning. Vägen är spikrak och inget piffar upp. Inte ens en liten grop att ge akt på. Landskapet är platt, brungrått och småstenigt. Vi körde längs kusten under tio mil och har sett vågorna bryta lång ute till havs. De vita fräsande strecken attackerar den finkorniga sanden. Det bildas ett kraftig skum som snart ebbar ut i ett intet. Lite som livet, tänker jag.

Vi tar en paus i sandöknen. Ensam ligger där en byggnad, som en gång var café. Taket är borta och på den grå cementväggen står det, med slitna röda bokstäver ”cafe La place”. Våra Holländska reskamrater värmer kaffe och vi njuter en påscappucino och fikon tillsammans. Sanden yr och dynorna bygger upp mot väggarna. Vi hedrar ruinen som kanske de sista ”kunderna”. Det känns bra. Vägen viker av från kusten. Vi kör rakt fram och mil läggs till mil. Marchfart 85 Varningsskyltar visar kamel och vi väntar med spänning. Snart ser vi en liten grupp vid vägen. De beter sig som kor.

Jag ”får” köra. Efter några minuter påminner jag en onödigt engagerad co-driver om att jag FAKTISKT har körkort. Vi blir av med 12 papper under dagen. Den enformiga körningen tröttar. Albin skriker något. Jag hoppar till och rycker ut öronpropparna. Exalterat visar han på GPS:en. ”Du kör 105 km i timman älskling. Det är toppnotering. VI har aldrig varit över 100 tidigare”. Jag får lätta på gaspedalen. 100 km är maxhastighet. Böterna lär kosta skjortan och den vill vi ha kvar.

Lång dag går sakta mot kväll. Det är utlovat en överraskning när vi når målet. Dakhla är ännu 20 montona mil bort. Västsahara är ett av de mest sparsamt befolkade nationerna i världen. Består till störsa delen av platt öken. Vi ser inte en kotte och knappt en människa heller för den delen. Med undantag för poliskompisarna förstås. Det är verkligen ett trist område. Använd inte din nyinköpta åsna här!

Vi anländer målet kl 20.40 och helt plötsligt vill jag måla. Är vi i Skagen? Det är mörkt, men ändå ett fantastiskt ljus. Bivacken är placerad, precis vid den skummande Atlanten, en trappa upp. Kvällens överraskning: färska ostron och vitt vin är mycket uppskattat. Touareg är ensamma där i natten. Högtalarna levererar Jack Brel, Franska små fötter trippar nätt i den svala sanden. Martine balanserar med säker hand sin mugg med det röda vinet. Hon sjunger ”Dis is a god day”.

Det är det mörkt imorgon när vi åker, men ljuset kommer jag alltid att minnas. Med spänning möter vi morgondagen som skall sluta i Mauretanien.

08-11-11

I Västsahara gjorde tullen sitt jobb. Polisen och gendarmerna likaså. Det är ingen som har bråttom här och många, väldigt många är involverade i de tre delprocesserna. Datorer nix. Pennor och stämplar – japp och KARBONPAPPER, minsann!

Vi spenderade svettiga timmar i Marrocko/Västsahara - för att komma ut ur landet.

Körde fast i sanden, två gånger i ingenmansland – en sträcka på 1,5 km. Fotograferade de av minor sprängda bilarna.

Spenderade svettiga timmar på gränsen till Mauretanien, för att komma in i landet. Vi var väl förberedda och hade fyllt i blanketterna i september MEN den blanketten var ”gammal”. Signaturen stod på vänster istället för höger sida. Vi var almost there, men då stängde tullen och en av alla tjänstemän åkte för att hämta nya blanketter. Det får ju vara någon ordning. Vi väntade i solen. Hövliga människor och leende även här. Vi väntar totalt 6,5 timma. Därefter går färden mot Nouadhibo. Den svala ökenvinden gör entré Albin är brun som en pepparkaka och jag lyser likt en trygg fyr i den mörka natten. Jag tror att våra själar hunnit ikapp oss idag. Nu är vi hela och kan vandra vidare i den trivsamma 2CV-takten genom sanddynorna som väntar runt hörnet.

Huvudgatan är spikrak och lång, väldigt lång. Två filer på varje sida refugen. Längs sidorna löper en oändlig rad med ”butiker” (shappen). Hälsovårdsnämnden hade fått bråda dagar här. Det är natt när vi anländer staden och det är hysteriskt. Getter, åsnor, människor i brokiga färger. Många av männen bär vita vackra något för stora tält. Det är öppna i sidan och jag undrar hur de kan välja vitt i den här omgivningen. En gul eller blå dekoration på brösten blir kronan på verket. Dräkten bärs ovan de vanliga kläderna. Kvinnorna är täckta och hedrar sin Gud. Det bär färgglada kreationer med muslimskt snitt. Trafiken är intensiv. Det luktar annorlunda och det larmar på gatorna. I Nouadhibo sover vi vår första natt under Mauretansk himmel. Abba Camping bjuder på dusch och arabiskt toa – allt i ett. Det luktar pyton, men här finns inte en kackerlacka så långt ögat kan nå – lyx. Albin får duscha varmt och minst 15 strålar arbetar ihop, rakt ned. Han är nöjd.

2008-11-12

Sällsamma ljud i arla morgonstund. Prästen har vaknat före oss. Stor stad – många präster. Det ljuder från olika håll. Ingen ”sjunger” lika. Vi packar tältet – börjar få bättre rutiner nu. Har liksom skärpt till oss sedan jag slarvade bort våra matskålar i den vackra campen vid Tan Tan och efter att tältpinnarna försvann i Ait Ben Haddou.

Landskapet är förunderligt. Sand med småsten överallt. Idag kör vi off-pist i öken. Vi delar på körningen och jag tänker snö. Det här är häftigt. Du ser inget slut bara packad sand och spridda ”elaka” små stenar. Vi kör i grupper om 3-4 – aldrig mindre. Sanden ligger bitvis i drivor. Låg växel full fart. Misstag bekräftas. Du sitter fast. Lufttrycket i däcken måste minskas. Vi har 1 kilo i framhjulen och 1,1 i bakhjulen och så kör vi ut i sandhavet. Det ser inte klokt ut. 25 små leksaksbilar som pinnar på mot ingenting, Alla är glada. Äntligen aktion. Sanden går in överallt och våra medtävlare byter skepnad. Schalar täcker allt utom ögonen. Europeiskt går mot exotiskt. GPS visar inte längre bensinstationer, hotell etc. En röd prick avslutas med en annan. Mellan dessa punkter finns en sträcka av småsten. Ser ut som en upp- och nedpåvänd potatisåker, men ack så mycket vassare än en King Edward. GPS:en visar en grön julgranen. Den symboliserar ett träd. De är som ni förstår en sällsynt företeelse i dessa traktar. Det är solen och sanden och vi. Vi fastnar inte någon gång, men vi har putt våra vänner mot stabilare grund. Det enda som stör är de små envetna flugorna som gillar våra svettiga kroppar. Vi anländer vår bivack redan kl fyra och får se vår omgivning i dagsljus - ovanligt. Det är så vackert. Den fina sanden bildar stora dynor i olika höjd. Vi skapar ett solskydd. Två bilar, en presening och några spännband. Ett juste place utan flugor. Jenny är rask och tjänstvillig och dessutom banläggare. Hon tittar in och säger ”Tomorrow everybody will get stuck”. Hon tittar mot den stora dynan baom oss och och säger ”men, car and dunes”.....

Zeppe är EN RIKTIG MAN. Team Dymos bil strippades på allt. Zeppe satsade mot piken på den 12 meter höga dynan. Den lilla bilen flög 5 meter rätt upp i luften. Landade 22 meter längre bort. Det gick ett illavarslande sus genom gruppen och för en stund stod allting still. Den lilla bilen stod illa åtgången med brutna axlar och dito chassi. Zeppe var chockad. Mekanikerteamet körde övertid och i morse stod bilen där – som ny igen.

Bilstatus Affe:

Går som en klocka- touch wood och pepparkaka

Vi mår utmärkt båda två och bloggar igen när vi kan. Det är intensiva dagar och tusen intryck och utan tvekan en fantastiskt upplevelse – so far.

Allt gott till er alla

Albin och Pia

Hello everybody

Trip so far went very well. We have now reached Mauretanien and have been driving in the Sahara desert. The last days in Marocko were really great and we strongly recommend the country, People are ever so friendly and the nature is absolutely fantastic. Albin drives most of the time and he is doing a god job as well as the car. We only had problems due to human mistaces, so far. No one mentioned, no one forgotten (swedish saying). Once with the oil and the other time with petrol. One tends to forget that this is a different part of the world and the petrol stations are not there every 10 kilometer. We spend the nights in our tent most of the time and we only had one night in a hotel so far. Occassionally we also have the opportunity to shower. We are being served good food every evenying and the organizers is doing a vary good job.

The trip is so far interesting, great fun and an adventure in many aspects.

We are having a great time.