1. To our English readers. You will find the text at the end of this blog.
2. Vill ni se mer och folja oss ga in pa var reskompis hemsida www.utrecht-benin.nl eller
3. www.touareg-trail.be
   
   Albin sjunger; Hollies, sager han och ler mot mig ”The road is long, with many a winding turn.”
   Vår lilla pärla har precis slingrat sig upp på tvåans växel. Serpentingvagen kantas av ett fantastiskt landskap. Allt ar mycket vackert.
   Jag sjunger inte högt, men väl inombords. Alldeles nyss grät jag - igen. Allt är mycket svårt att greppa. Hade jag stannat hemma hade vi inte kunnat dela ”the adventure of a lifetime”. Det är det redan nu och mer väntar.
   For en stund sedan handlade jag lite vatten. Jag köade med en åsna, en gammal dam, två små söta pojkar och en berb i långrock. De tittade alla nyfiket på tanten med fleezemössa och varm tröja. Jag måste ha mössa på/ dels pa grund av kylan, men också på grund av bristen på frisyr. Håret ar fett och förmodligen luktar jag illa oxå.
   I Marocco har det hittills varit kallt, regnigt och blåsigt. Vi sover i tält och har lärt oss skillnaden på begreppen camping och bivack. Du sover i tält i båda boendeformerna, men pa campingen har du tillgång till dusch. Allt ar mycket fuktigt och for att hålla varmen nattetid sover vi långkalsonger och undertröja. Det ar lika kallt på dagarna så nattdräkten får sitta på under långbyxor och jacka.
   Man blir ofantligt val bemött överallt. Den lille farbrorn bakom disken gav mig all uppmärksamhet och de andra väntade talmodigt. Den gamla damen hade en tatuering som sträckte sig från överlappen och ned under hakan - ett blått sicksackmönster. Hon putte mig på axeln, pekade mot Albin och bilen. Gjorde den franska gesten - puss på fingrarna och pekfinger mot tumme och de andra tre uppåt. Log ett tandlöst leende och sa något på sitt språk. Så ar det hela tiden när vi kommer med bilen. Folk stannar, vinkar och ler.
   Igår körde vi offpist för första gången. Albin log och våra reskamrater Edwin och Daniel körde sin Mehari tätt tillsammans med oss. Så måste det vara. Får du ett problem med något som ramlar av eller går sönder måste du ha hjälp.
   Första dagsetappen var 40 mil. 16 mil på asfalt och därefter blev vägarna mindre. Vi stannade for lunch i en dyhåla. Beställde kött av charkuteristen - rakt över disk – inte kyldisk. Vi bad om lamm genom att härma bäää, men det fanns inte i lager. Det blev ett alternativ som krävde sin idisslare. Köttet grillades över kolbädd och grillmästaren blev Albins kompis. Vi satte oss på några skitiga plaststolar vid ett trasigt bord , 14 luggslitna katter strök runt fötterna. Trottoaren var bred, lerig och full av skräp. Den gränsade till resturangens golv. Den tandlosa gumman bakom bardisken bar ett huckle och hon förberedde vårt te, Ett gott bröd serverades tillsammans med köttet och fyra glas med te därtill. Te och te forresten – sött gränsande till sirapskonsistens.
   I den lilla byn fanns allt vad du kan behöva. En Michelinman som lagade Edwins två däck for 5 Euro och så minst tio fik på en sträcka av 100 meter. Folk behöver det här - många fik. Dom sitter nämligen väldigt mycket. Ibland står dom också, men väldigt stilla och så pratar dom med varandra. Deras vackra kappor i jordfarger harmonierar helt med landskapet. Huvuorna ar oftast uppfällda. Mörka ögon betraktar. Vi ler och alla ler tillbaka.
   I skrivandets stund åker vi i en STRALANDE SOL, högt upp i Atlasbergen. Vägen ringlar sig uppåt. Denna gång inte lika brant. En ensam pojke promenerar lugnt längs vägen tillsammans med sina får. Han ser oss höjer handen i en vinkning och vi svarar.
   Igår åkte vi en vindlande väg och det regnade. Den var ode. Med jämna mellanrum stod det en ensam berb med sin vackra rock väntande vid vägen. Vi tror att han väntar på bussen. Åsnor finns det många. De rids av både kvinnor och män. Om en hel familj förflyttar sig sitter gubben och barnet på åsnan och kvinnan går bakom.... Hundar springer lösa och ohämmat rätt över vägen. De verkar kampera ihop. Boendestandarden är låg, mycket låg, men glädjen och gemenskapen ibland människorna går inte att ta fel på.,
   
   2008-11-06
   På väg mot Marakesh.
   Förmodligen kommer vi inte att ha tillgång till internetcafé på många dagar nu så jag skriver det jag hinner. Vi upplever saker hela tiden. Gårdagens plats för bivack hade regnat bort. Scouterna som ligger före teamen får då hitta alternativ. Det blev perfekt och i natt har vi tältat vid poolen på hotellet Paradise de France. Här fanns duschar. Jag drog högsta vinsten och fick en med varmvatten och bra tryck. Albins dusch hade dubbelfunktion. De var en arabisk toalett med en dusch ovanför. Den hade tre strålar varav en sprutade in i väggen och de andra två var fördelade en åt vänster och en åt höger.
   Vi hade haft en adrenalinstinn körning tidigare på dagen -i etapp 2. Vi skulle ta oss runt en slingrande väg utan några som helst vägräcken. Snön låg vit omkring oss och vägen var en absolut dyhåla. I början tvekade vi inför den djupa leran och det gula vattnet som stänkte, men efter någon kilometer var vi helt övertygade om att en 2CV tar sig fram överallt. Vi gled omkring i sörjan, nära den bräckliga kanten och det stup som garanterat hade medfört en omskakande död. Det är slut på den här typen av körningar nu mamma! Efter en tredjedel av vägen var det stopp. Leran var så djup och sträckan så lång att vi omöjligen kunde forcera den. Det tog en stund att fatta beslutet, men det hade inte gått hur gärna vi än ville.. Picture this: Smal väg (geggamoja). Vita oändliga fjäll. Strålande sol och tio 2CV som ska vända och så glöm inte stupet. Allting går. Kan du inte backa och trinsa så lyfter du helt enkelt bilen runt genom att gunga den i rätt läge.
   Det var så vackert däruppe precis som i fjällen på våren - när det är som bäst.
   Idag är en kort sträcka. Vi kör 16 mil och ska vara i Marakesh klockan 12.00 för att äta lunch. Därefter blir det shopping och middag på Square Djenna el Fa. Vi har fått heta tips om att välja Gethuvud eller Sniglar från menyn.,
   
   Allt gott till er alla och stort tack for kommentarer/ Det kanns underbart och sa far jag grata lite.
   
   Bilstatus
   Byte av gummidamask höger fram, Barcelona (140 mil)
   Skruv till elkabel startmotor fastsatt, Boujad Forrest (190 mil). Vi hade ingen kontakt och var tvungna att starta med startveven vid ett tillfälle.
   Helt oigenkännlig på grund av våt röd jord som torkat, Ouzod (226 mil).
   
   
   The road is long, with many of a winding turn Albin sings. He ain't heavy he is my brother, Hollies.
   Our little ”pearl” has been climbing the mountains and the incline is major. We just rounded a corner and the scenery is fantastic. We see the snow covered muntain tops and Albin sings.
   The journey so far has been rainy and very cold. We slep in tents and the damp mixed with the cold air has resulted in us sleeping in the same clothes as we wear during the day. There are no showers in the bivouac but it really doesnt matter, so far. After driving you are completely nackerd and the only thing that matters is to get something to eat and then in to the tent trying to keep warm.There is no way you could call this a romantic holiday but it is really a fantastic experience. The other competitors are really friendly and there are no one who complaines about anything. Everybody knows what this is all about. We are having a great time.
   Yesterday we had to do a nerve tickeling exeprience driving the first stretch of the Atlas mountains. Due to a lot of snow and rain the road was inpassible as the mud was to deep to force. We had to bounce our cars around on the narrow track and return the same way we came up. The sixth foot path way had no fencing and a 500 meter drop straight down. It was exciting.
   
   Today the sun is shining and we are on our way to Marakesh on a resonable tarmack road managing to do 90 k/h. The strech is only 160 km today compared to the first day 400 km.
   We are having a great time and hopefully tonight we can dry our tents and cloths in the sun.
   
   Car status
   The car behaving well only two minor incidents. One broken rubber gater on the drive shaft and a loose wire on the starting motor – thanks to a starting handle we were on our way again. The cable was fixed later that night in the pooring rain at the camp site
   
   Lots of love to everybody.
   Albin and Pia