Start om fyra och en halv timma

Klockan är halv sju. Det regnar i Waterloo. Albin snarkar lätt. Affe står i Cais garage. Jag har fjärilar i magen och huvudet är fullt av tankar. IDAG ÅKER VI!

Vi flög till Brussel i torsdags. Snälla Gunilla körde oss till Landvetter och Cai och Christina har skött om oss i två dagar - världsklass. De guidar oss till starten idag och det känns tryggt och gott.

Igår hämtade vi ”hem” Affe.
Med hjälp av Christinas Fiat och en vägbeskrivning hittade vi till Antwerpen och Franks garage. Frank är chefsmekaniker på Touareg och 2CV-samlare av stora mått. I hans garage i fanns alla färger och former av 2CV-modellen. Konstruktionen på garagebyggnaden var förunderlig. Det liknade ett dockskåp i 2 våningar och ur varje rum tittade en liten karaktär, i varierande skick, ut. Vi känner en ansenlig mängd 2CV entusiaster som hade älskat det vi fick se. .

Affe stod på plats och den nya fönsterkonstruktionen höll på att ta form. Det var kyligt i luften. Personalen arbetade febrilt. Positiv stress, oljiga händer och glada skratt, mötte oss när vi likt två förväntansfulla fosterföräldrar skulle hämta vårt ”barn”.
Det var inte albinfinish på fönstren, men sikten är bättre. ”Jag kan fixa till det när vi kommer hem”, sa Albin. Bet ihop och satte sig i bilen. Vi vinkade glatt hejdå till personalen. Nu är vi på G, hann jag tänka.
Sen hände något. Ansiktsuttrycken på mekanikerna förändrades. De gick raskt mot Affe, pratade i tungor (flamländska tror jag). Lade sig på asfalten och nickade. Oljeläckage......
Tillbaka med bilen till garaget, domkraften under, av med skärmen och allt i en rasande hastighet. Jag fotograferade. Albin och mekanikerna stack huvudena i motorn. Någon menade; ”better it happens now madam, than tomorrow” någon annan ”not to worry, we will fix”. Förstår inte varför dom riktade sig till mig hela tiden. Inte såg väl jag orolig ut. Axlarna under öronen, stirrig blick och ett forcerat leende.
Det var oljefiltret som läckte i infästningen. NO PROBLEM. Affe fick ny olja. Albin och jag fick en försmak av teknikernas kunnande och gick efter intermezzot på belgiskt cafe. Vi åt en varm, stärkande och god pumpasoppa. Körde bilen till Cais garage i Waterloo. Det är stort, välorganiserat, rent och varmt. Bilen har fått en bra sista natt inför sitt vådliga äventyr - precis som team Gould. Igår kväll bjöds vi på lamm och potatisgratäng, ett gott vin, krusbärspaj med glass och ett synnerligen trevligt sällskap.

Albin har slutat snarka. Det regnar i Belgien. Jag tänker varma tankar om mina söner. Känner mig lycklig och lite gråtmild. Jag är pigg och förväntansfull, har en underbar teamkamrat och återkommer snart på bloggen.
PS DET HÄR GÅR JÄTTE FINT MAMMA – NO PROBLEMS!