Albin är nu frisk igen. Bilen tuffar på. Vi har en dryg vecka kvar i det Afrika där inget är som hemma. Vid gränsen i Mali låg tullmästaren på en säng av bambu. Han och hans tre halvslumrande kollegor var välklädda - blå skjortor och svarta byxor. Hans ena ben låg åt sidan och det andra var böjt. Han skrevade lätt. Han njöt där i skuggan av makt och styrka, eller kanske var han bar trött. Solglasögonen satt i pannan. Han talade engelska och menade att vi borde lära oss franska. Det är bra att kunna språk, sa han. Två trästämplar med slitna skaft låg på ett trasigt bord i skuggan . Även här fanns en tjänsteman. Han satt upp och stämplade ut oss. Burkina Faso nästa.

2008-11-22
Idag kör vi 56 mil genom Burkina Faso - ”the land of upright people”. Landet bytte namn från Övre Volta i mitten av 80-talet Vi noterar att en del av kvinnorna i Ouahigouya, en medelstor stad där vi sovit inatt, lägger tid på sitt hår. Här är det slingor och rakpermanent som gäller. Det är renare på gatorna i Burkina Faso. Vi besöker en bank. I entrén sitter en uniformerad vakt med hagelbössa, modell äldre. Den finns väggar tak och dörrar av glas och AIR CONDITION. Jag vill växla pengar hela dagen.....

Vi besökte Internetcafét samma dag. Det låg i en skola. Skoluniformernas färg var en blandning mellan kaki och senapsgul. Vi satt där och läste alla underbara mail och så behövde jag en toa - akut. En vänlig student visade på en låg byggnad i lera - en gödselstad med små bås. Hål i golvet och slimmad yta gjorde att jag under inga omständigheter kunde böja mig för att bättra på oddsen för mitt i prick. Det låg bajskorvar i korridoren. Vi lever i uppochnerpåvända världen. Hit hänvisas de studerande ungdomarna. Misär skulle vi säga, men alla ungar är glada här. De ler mot mig när jag lättad stapplar ut från toa med ett Bon jour till hälsning. Det kändes fint att kunna andas igen.
Helen är socialarbetare och verkar i London. Hon är blixtsnabb i sina kommentarer. Hon och hennes tvillingbror, 44 år gör Touareg och samlar pengar till War child. Helen har rest världen över. Hon rankade toaletten som topp 3 av de värsta hon besökt. Hon klappade mig på axeln och menade att jag kanske inte var en sån mes, trots allt. Hon tillhör kategorin som sover med kackerlackor och knipsar huvudet av dem för att snabbt få frukosten överstökad.

Natten som gått blir också ett minne för livet. I denna stad finns hundar som aldrig sover och alltid skäller. Ett antal brunstiga åsnor som raggar i natten. En kakafoni av ljud går genom tältduken. 50% av befolkningen är muslimer. Böneutroparna i Ouahigoyua hade hyrt in en svensk same - garanterat. Det låter från alla håll i staden. För den oinvigde helt ostrukturerat. Vi ligger i tältet och slår mot en enveten mygga. Klockan är 5.30. Den ene böneutroparen efter den andre fyller på och när ”samen” jojkar loss ger vi upp. Vi trycker ned våra sovsäckar i påsen. Pressar luften ur liggunderlagen och gör oss klara för frukost. Vi fyller våra vattenflaskor och klockan 07.00 startar vi resan mot Benin.

Huvudstaden i Burkina Faso och heter Ouagadogou. Hårmodet håller i sig. Små grupper av Dianna Ross och the Supremes dyker upp. Staden är i likhet med de de andra stora metropolerna fulla av liv. Mycket mopeder och cyklar finns här Luften är dålig. Tjocka tanter, smala tanter, gamla gubbar, unga tjejer, alla sitter dom på sitt fordon i vackra RENA kläder och kryssar fram i trafiken.
Mitt hår knastrar. Jag handlar inpackning på apoteket. Expediten är underbar. Jag tänker godspel. Precis sådan ser hon ut. Vacker, mullig, glittrande ögon och ett bländvitt leende. Hon får känna på mitt hår och vi är överens om att jag har problem. Jag får rejäl rabatt. Albin och Edwin passar bilarna. Daniel och jag skall ordna dagens lunch. Färskt bröd är så sällsynt att det till och med är utmärkt på GPS:en. Vi jagar en kvinna med stor balja på huvudet. Hon går där bland stånden som säljer tomater och paprikor, inget annat. Hon är snabb som en hägring. Hon balanserade minst 23 kilo på huvudet och går så snabbt. ”Follow them bananas”, skrek jag till Daniel. Vi hann inte ikapp. Vi fann ytterligare en vandrande bananexpedit.
Baguette med banan smakar toppen i bilen. Det ligger smulor överallt. De löser snart upp sig till en liten deg då de möter svetten på våra kroppar.
Vi har nu lämnat den tid då vi vittjade näsor och naglar på sand nog att bygga sandslott av. Istället kan vi nu gnida rött damm från svettig hud. Seg är en bra beskrivning.

Även i Burkina vandrar folk längs vägarna med stora lass på huvudet. Kvinnor går och ammar samtidigt. De bär en balja på huvudet och har ändå en hand över för en vinkning och ett leende - förstås.

En vacker syn är den lilla familjen på väg hem. De sitter på kanten av kärran. Det stora hölasset täcker resten . Åsnan lunkar fram. Mannen håller i tömmarna. Kvinnan bär färgstarka kläder. Hon håller sin lilla baby mot bröstet. Hon ammar. Vagnen vaggar dem. De sitter tätt och dinglar med benen i fullständig harmoni med åsnans takt.

2008-11-24
Penjari Park, Benin.
En smal liten väg – perfekt 2CV-mått - kantad med torrt gräs leder oss fram i nationalparken. Vi har sett apor och hjort. Här finns elefanter, vattenbuffel, lejon. Jag står i stolen och spejar genom taket. Solen är stark och vinden varm, nästan het. Första dagen går längs elefantstigen. Vägen är sanslöst dålig. Främre stödtämparfästet böjde sig och sprack. VI körde vidare. Elefanternas spår har torkat i leran. Det blir stora hålor, precis lagom för att svälja ett 2CV-däck. Svetten pärlar och Albin ser nylackad ut. Affe gungar från sida till sida i max 10 km, mestadels stopp och gas. Fyrpunktsbälte och rallystolar är till stor hjälp.
Albin kör. Han vill själv ha kontroll på elefantspåren. Han ropar med jämna intervall. Ser du något? Efter elva mil och minst 200 nej är vi i mål. Inatt sover vi på HOTELL med dusch på rummet, säng och allt. Före duschen badar vi i poolen. En tunn lervälling som svalkar skönt. Efter fyra nätter i bivack är en kall dusch i medioker omgivning lyx. Vi skålar i whisky och tittar på varandra. Ingen säger något. Det behövs liksom inte.

Morgonen är sval. Bilrutorna är fyllda av dagg . ”I hate these hårda bumps”, säger Albin. Det blir roliga meningar nu. Efter 25 dagar med mycket engelska och kroppspråk för franska blir det en mix av allt. Albins modersmål blandas friskt med svenska ord. Det kan bli hysteriskt roligt ibland.
Dag 2 i naturreservatet ökar vi på skörden med ”sedda djur” vildsvin, flodhäst och babianer. Väl ute ur parken blir det Afrika på riktigt. Små svarta, runda fina barn står nakna vid vägkanten och vinkar. Deras byar är precis som barndomens bilder. Runda hyddor med halmtak och så de söta små ungarna. Här odlas bland annat bomull och folk arbetar och hejar glatt.
Vi besöker ett vattenfall. Det blir en strapatsrik klättring på slippriga vassa klippor. Guiderna är som bergsgetter och luktar likadant. Deras svettkötlar måste vara hyperaktiva. Man känner dem på minst 10 meters avstånd. De är unga och vänliga och nöjer sig med en liten peng för besväret. Det lotsar oss till ett litet paradis. Vi slänger kläderna och njuter i den vackra omgivningen. En skiva vattenmelon i skuggan gör susen och vi far vidare.

I staden Tanguieta äter vi lunch. En grönsak som starkt minner om vår potatis doppas i en stark röd sås. Till detta äter man en friterad smet. Det smakar underbart. Maten tillreds av en kraftig kvinna med fyllig bak som strävar mot himmelen.. Hon har ett F tatuerat mellan ögonen. Det blir en god stund där i skuggan. En av fransmännen är afrikaspecialist. Han berättar och tolkar. Vi kan föra en dialog. Det är ett stort handikapp att inte kunna franska. Ihop med serveringen har familjen ett skrädderi. Inne i det lilla huset sitter minst 8 barn. Kvinnan frågar hur många barn vi har. Vi svarar 6. Hon blir imponerad och berättar att hon själv har 5. Det är fint att vara mamma i Afrika. Vi äter lunch. (8 personer). Albin bjuder och får totalt punga ut med 42:-.
300 meter längre bort kan vi köpa iskall coca cola. Det är så gott. Flaskan måste lämnas tillbaka. Ryktet säger att den är dyrare än innehållet.
Ikväll kommer fyra 2CV och möter upp med oss. De är Meet and Greet-gänget som valt den andra varianten. De har flugit till Benin och bilat upp till Nattingou för att följa med oss mot mål och känna på hur vi levt de senaste 25 dagarna.

For our english readers:
We have now entered Benin and are travelling trough Penjari Park, a wild life reservation. We have seen deer, monkeys, hippopotamus and the tracks of elephants. It was luxuary yesterday when we had a shower and a dip in a pool that looked like a mud hole. After 4 days in bivack you appreciate things like that. The air is now a bit more humid and we actually spotted water drops on the window screen this morning. The Mosque in Djenne is made of clay and is protected by Unesco. We went there an early morning in Mali. It was impressing. The car is behaving, still and Albin drives most of the time. That is probably one of the reasons for the cars condition. I have managed to break the signalarm and Albin drow in to a pot hole a late night in Mali. That deformed the wheel rim a bit, but we can still drive on it. We are having a good time. Albin got some problems with his neck for two days and also one day with stumack problems but he is now fully recovered. The driving is fun and we have seen fantastic landscapes and all the people we meet are friendly and happy. The toilet status is really bad but when in camp the organizers have three toilet tents and in there you can actually sit down and relax. The women are genereally well drecssed in typical African style. It is amazing how they can keep so clean in this sandy and dirty surroundings. At certain tracks we tend to look like red indians when we reach the camp. Covered from head to foot in red dust. The heat is now a fact. We drink as much water as we can and it is necessary. There are many nice people in the group and we are having a good time in the evenings. As everybody is tired we don't go to bed late. The early morning starts and long days of driving makes it impossible. When writing this we have four days left before entering Grand Popo, our final destination. It has been a fantastic experience so far and we have had a great time.

All the best Albin and Pia