2008-11-16 - söndag
40 mil igår och 40 mil idag. Varmt och halt – på kroppen.
Malis gränskontroll var trivsamt relaxad. Vi missade gårdagens off-pist i Mauretanien. Gjorde det enda möjliga och tog den snabba vägen till gränskontrollen. Enligt uppgift skulle tullen stänga 18.00. Vi ville inte tälta i ingemansland.
På gränsen till Mali stod de tilltufsade små barnen. Dom hostade och näsor och ögon rann. Dom hade aldrig klarat sig i Mauretanien, där ungarna aldrig ger upp. Här frågar man snällt EN GÅNG, om vi har något att ge. En tung stund med mycket känslor. Jag tänkte på mina barn. Albin på sina. Jag grät i stillhet och kände stor tacksamhet. Vi är trötta nu och Albin ådrog sig en kraftig nackspärr på kvällen. Han går två steg och så krampar det. Ser faktiskt lite lustigt ut - som om han bejakar sin kvinnlighet, när han går omkring och niger allt som oftast. Steven är gruppens hälsoguru. Han har allt på rätt ställe inklusive hjärtat. Han har Albin under kontroll och servade honom med både kvälls- och morgonmassage. Jag fick en snabbkurs och kan nu ”lyfta” Albin i huvudet.
1.264.000 invånare bor i Bamako. Vi har tillfälligt bättrat på den siffran. Vi anlände Bamako middagstid och checkade in på HOTELL. En liten oas i det som jag förmodar är ett organiserade kaos.
Baren blev den naturliga samlingsplatsen för 25 team, kameramän och organisatörer. Fler än en kall öl slank ned i mången torr strupe – 15:- flaskan. Duschen satt som en smäck. Civiliserade kläder, lite mascara och en ren skjorta gjorde underverk. Vi höll oss vakna till midnatt. Försvann likt askungar i våra badtofflor, ned till vårt rum och den gropformade sängen. Det blev en sällsam natt. Rör- och sanitet är en svag punkt i omgivningarna. Toastolen gav ifrån sig ett hiskeligt ljud när vi spolade. Det avtog sakta för att övergå i ett ständigt porlande som med ojämna intervall övergick i ett gurglande ljud. Detta pågick hela natten.
2008-11-17
”Var är bussen?” frågade Albin. Vi gick upp tidigt för att guidas i Bamako. Som vi förstår det bor vi centralt på Tamada hotell. Guiden sparade på avgaserna. Vi promenerade. Alla verkar sälja något till alla här. Det finns allt utom nya kläder. Det som säljs är västerländska ”left overs”.
Har du inte en liten fisk att sälja kanske du kan avyttra ett gethuvud, tvål, hårvård eller en kall dricka. Här fixar man ett utecafé med hjälp av en gammal träbänk och en sliten stol med plastremsor som sittdyna. Låt oss sammanfatta turen som en ”resa” mellan spykänslor och fascination.
Jag pekade på komagen. Den var översållad med grönskimrande, feta spyflugor. Min kindkyssande kompis fransyskan sa ”in Lyon dey sörv delicious wöns” Hon tittade på komagen igen och sa; ”böt I dönt know abous sis wön”. Matlusten ökade inte vid åsynen av diket med de vita likmaskarna och inte hellre av det faktum att även råttorna mött bleka döden i dessa omgivningar. Vi trampade sånär på tre stycken som låg där på rygg med sina små tassar rakt upp i luften. Vi har inte sett några västerländska turister här och kanske är det också därför som försäljarna inte tjatar på oss. Det är väldigt skönt!
Under vår tur på marknaden, som nog egentligen är flera som går i varandra, skrämmer vi en liten flicka. Hon är kanske 2,5 år och söt som socker – brun farin då, förstås. Hon står tillsammans med sina något äldre syskon. De ropar ”Tobato, Tobato, Tobato”. Guiden berättar: ”Det betyder, du är vit”!. Gruppen om åtta tobatos stannar upp och tittar på den lilla. Vi ler och vinkar och hon blir livrädd. Springer till mammas trygga famn. En förståndig liten flicka.
Vi kryssar oss fram mellan fiskrens, köttslamsor och människor. Folk vill inte bli fotograferade. De små barnen sitter som gjutna på mammornas rygg, fastsatta endast med en scarf. Oftast sover de och man ser svettpärlor på deras hjässor. Deras hår ser ut som Svinto.
Vi äter lunch på Pili Pili. En rekommenderad restaurang med jordens långsammaste service. Vi hade planerat eftermiddagssömn, men, men. TIA (This Is Africa). Maten kom efter två timmar. Jag är väldigt trött idag och ju längre kvällen lider blir jag allt mer som en treåring i humöret. Jag vill sova - NU!
2CV klubben Bamako har 200 medlemmar. Touareg Trail var bjudna till deras lokal. Dagen till ära beslöt vi att tvätta bilen. För 30:- gör dom ut- och insida. Albin körde bilen till tvättinrättningen – jordplätt och gul vattenslang. Han väntade och svarade snällt på någons frågan. ”How much did it cost?” Albin tänkte materialkostnad och vad det kostar att bygga en ”Affe”. Han svarade 7.000 Euro. Tio minuter senare körde en Mercedez in på biltvätten. Ur bilen steg tre välväxta kostymklädda blåsvarta herrar ut. De hade tagit med den stora plånboken. De närmade sig Albin. ”We heard that the car was for sale for 7.000 Euro, here is the money”. Albin förklarade målet med resan. Killarna förstod, men ville gärna köpa bilen på återresan.
På 2CV-klubben fick Albin stor uppmärksamhet. Självaste överhövdingen föreslog ”you drive to Benin and then you bring it back to us. I would like to have it”.
Vi får hålla i bilen – uppenbarligen. Samme man är synnerligen kompetent när det gäller motorer' och elektronik. Han scannade vår motor och såg mycket snart att det fattades två M7muttrar till grenröret på höger sida. Tvättbrädevägarna har gjort sitt.
Klockan 22.00 ligger vi i sängen. Albin har stängt av vattentillförseln på toastolen, så gott det går. Jag somnar direkt och vaknar nästa gång klockan 04.00, pussar på min teamkompis. Är 51 år igen och går upp. Tar ansvar och packar inför dagens nya äventyr. Vid frukost säger Gert Duson: ”Idag reser vi tusen år bakåt i tiden”.
2008-11-18
Klockan är 06.20. Solen står som ett gulrött klot i öster. Dagen gryr i Malis huvudstad. En bro tar oss över floden Niger. Några få smala båtar glider stilla genom vattnet. Vi åker i en dimma av avgaser och rök från de små portabla spisarna som brinner längs trottoarerna. Runt elden sitter människor och väntar på att kittelns innehåll ska koka. Många trafikanter bär mask för mun och näsa.”Det här är värre än Bangkok” säger Albin. Ett hjärtskärande ljud från en mopedist gör mig illa berörd. Jag ser genom rutan och undrar vad som felas. Han gör tummen upp, liksom många andra, och intet verkar fattas honom. De gröna lokalbussarna är små transitbussar. Ibland har de dörrar och fönster, ibland inte. De kör fort och skoningslöst. Mopedisten kör om oss igen och då ser vi hans medpassagerare. Geten tycker av någon anledning inte om att åka moped och deklarerar högljutt sitt missnöje!
Efter 1,5 timmas färd ut ur Bamako ser vi gröna träd. Vi utbrister ett uniont – ”skönt med frisk luft”!
Nästa stad är om åtta mil. Där ska vi förhoppningsvis kunna publicera denna blogg. Vi kör just nu på asfalt med spridda gropar. Därefter blir det 20 mil offpist. Vi uppmanats att nyttja våra ansiktsmasker på grund av den torra sand som tränger sig in – överallt. Sist i dagens information står att läsa:
”The cool beer in Djenne will taste extra good after a long and expecially dusty day”.
40 mil igår och 40 mil idag. Varmt och halt – på kroppen.
Malis gränskontroll var trivsamt relaxad. Vi missade gårdagens off-pist i Mauretanien. Gjorde det enda möjliga och tog den snabba vägen till gränskontrollen. Enligt uppgift skulle tullen stänga 18.00. Vi ville inte tälta i ingemansland.
På gränsen till Mali stod de tilltufsade små barnen. Dom hostade och näsor och ögon rann. Dom hade aldrig klarat sig i Mauretanien, där ungarna aldrig ger upp. Här frågar man snällt EN GÅNG, om vi har något att ge. En tung stund med mycket känslor. Jag tänkte på mina barn. Albin på sina. Jag grät i stillhet och kände stor tacksamhet. Vi är trötta nu och Albin ådrog sig en kraftig nackspärr på kvällen. Han går två steg och så krampar det. Ser faktiskt lite lustigt ut - som om han bejakar sin kvinnlighet, när han går omkring och niger allt som oftast. Steven är gruppens hälsoguru. Han har allt på rätt ställe inklusive hjärtat. Han har Albin under kontroll och servade honom med både kvälls- och morgonmassage. Jag fick en snabbkurs och kan nu ”lyfta” Albin i huvudet.
1.264.000 invånare bor i Bamako. Vi har tillfälligt bättrat på den siffran. Vi anlände Bamako middagstid och checkade in på HOTELL. En liten oas i det som jag förmodar är ett organiserade kaos.
Baren blev den naturliga samlingsplatsen för 25 team, kameramän och organisatörer. Fler än en kall öl slank ned i mången torr strupe – 15:- flaskan. Duschen satt som en smäck. Civiliserade kläder, lite mascara och en ren skjorta gjorde underverk. Vi höll oss vakna till midnatt. Försvann likt askungar i våra badtofflor, ned till vårt rum och den gropformade sängen. Det blev en sällsam natt. Rör- och sanitet är en svag punkt i omgivningarna. Toastolen gav ifrån sig ett hiskeligt ljud när vi spolade. Det avtog sakta för att övergå i ett ständigt porlande som med ojämna intervall övergick i ett gurglande ljud. Detta pågick hela natten.
2008-11-17
”Var är bussen?” frågade Albin. Vi gick upp tidigt för att guidas i Bamako. Som vi förstår det bor vi centralt på Tamada hotell. Guiden sparade på avgaserna. Vi promenerade. Alla verkar sälja något till alla här. Det finns allt utom nya kläder. Det som säljs är västerländska ”left overs”.
Har du inte en liten fisk att sälja kanske du kan avyttra ett gethuvud, tvål, hårvård eller en kall dricka. Här fixar man ett utecafé med hjälp av en gammal träbänk och en sliten stol med plastremsor som sittdyna. Låt oss sammanfatta turen som en ”resa” mellan spykänslor och fascination.
Jag pekade på komagen. Den var översållad med grönskimrande, feta spyflugor. Min kindkyssande kompis fransyskan sa ”in Lyon dey sörv delicious wöns” Hon tittade på komagen igen och sa; ”böt I dönt know abous sis wön”. Matlusten ökade inte vid åsynen av diket med de vita likmaskarna och inte hellre av det faktum att även råttorna mött bleka döden i dessa omgivningar. Vi trampade sånär på tre stycken som låg där på rygg med sina små tassar rakt upp i luften. Vi har inte sett några västerländska turister här och kanske är det också därför som försäljarna inte tjatar på oss. Det är väldigt skönt!
Under vår tur på marknaden, som nog egentligen är flera som går i varandra, skrämmer vi en liten flicka. Hon är kanske 2,5 år och söt som socker – brun farin då, förstås. Hon står tillsammans med sina något äldre syskon. De ropar ”Tobato, Tobato, Tobato”. Guiden berättar: ”Det betyder, du är vit”!. Gruppen om åtta tobatos stannar upp och tittar på den lilla. Vi ler och vinkar och hon blir livrädd. Springer till mammas trygga famn. En förståndig liten flicka.
Vi kryssar oss fram mellan fiskrens, köttslamsor och människor. Folk vill inte bli fotograferade. De små barnen sitter som gjutna på mammornas rygg, fastsatta endast med en scarf. Oftast sover de och man ser svettpärlor på deras hjässor. Deras hår ser ut som Svinto.
Vi äter lunch på Pili Pili. En rekommenderad restaurang med jordens långsammaste service. Vi hade planerat eftermiddagssömn, men, men. TIA (This Is Africa). Maten kom efter två timmar. Jag är väldigt trött idag och ju längre kvällen lider blir jag allt mer som en treåring i humöret. Jag vill sova - NU!
2CV klubben Bamako har 200 medlemmar. Touareg Trail var bjudna till deras lokal. Dagen till ära beslöt vi att tvätta bilen. För 30:- gör dom ut- och insida. Albin körde bilen till tvättinrättningen – jordplätt och gul vattenslang. Han väntade och svarade snällt på någons frågan. ”How much did it cost?” Albin tänkte materialkostnad och vad det kostar att bygga en ”Affe”. Han svarade 7.000 Euro. Tio minuter senare körde en Mercedez in på biltvätten. Ur bilen steg tre välväxta kostymklädda blåsvarta herrar ut. De hade tagit med den stora plånboken. De närmade sig Albin. ”We heard that the car was for sale for 7.000 Euro, here is the money”. Albin förklarade målet med resan. Killarna förstod, men ville gärna köpa bilen på återresan.
På 2CV-klubben fick Albin stor uppmärksamhet. Självaste överhövdingen föreslog ”you drive to Benin and then you bring it back to us. I would like to have it”.
Vi får hålla i bilen – uppenbarligen. Samme man är synnerligen kompetent när det gäller motorer' och elektronik. Han scannade vår motor och såg mycket snart att det fattades två M7muttrar till grenröret på höger sida. Tvättbrädevägarna har gjort sitt.
Klockan 22.00 ligger vi i sängen. Albin har stängt av vattentillförseln på toastolen, så gott det går. Jag somnar direkt och vaknar nästa gång klockan 04.00, pussar på min teamkompis. Är 51 år igen och går upp. Tar ansvar och packar inför dagens nya äventyr. Vid frukost säger Gert Duson: ”Idag reser vi tusen år bakåt i tiden”.
2008-11-18
Klockan är 06.20. Solen står som ett gulrött klot i öster. Dagen gryr i Malis huvudstad. En bro tar oss över floden Niger. Några få smala båtar glider stilla genom vattnet. Vi åker i en dimma av avgaser och rök från de små portabla spisarna som brinner längs trottoarerna. Runt elden sitter människor och väntar på att kittelns innehåll ska koka. Många trafikanter bär mask för mun och näsa.”Det här är värre än Bangkok” säger Albin. Ett hjärtskärande ljud från en mopedist gör mig illa berörd. Jag ser genom rutan och undrar vad som felas. Han gör tummen upp, liksom många andra, och intet verkar fattas honom. De gröna lokalbussarna är små transitbussar. Ibland har de dörrar och fönster, ibland inte. De kör fort och skoningslöst. Mopedisten kör om oss igen och då ser vi hans medpassagerare. Geten tycker av någon anledning inte om att åka moped och deklarerar högljutt sitt missnöje!
Efter 1,5 timmas färd ut ur Bamako ser vi gröna träd. Vi utbrister ett uniont – ”skönt med frisk luft”!
Nästa stad är om åtta mil. Där ska vi förhoppningsvis kunna publicera denna blogg. Vi kör just nu på asfalt med spridda gropar. Därefter blir det 20 mil offpist. Vi uppmanats att nyttja våra ansiktsmasker på grund av den torra sand som tränger sig in – överallt. Sist i dagens information står att läsa:
”The cool beer in Djenne will taste extra good after a long and expecially dusty day”.
1 kommentar:
Albin & Pia!
Varje kväll, jag kommer hem från jobbet är det första jag gör att klicka på ikonen till Team Gould. Du trollbinder oss Pia. Du skriver så fascinerande så jag förstår att ingen skriver några kommentarer, man blir alldeles tyst! Jag kommer att sakna den här dagliga ritualen om några veckor. Va’ rädd om er, vi vill höra mera när ni kommit hem igen.
Stina & Julian
Skicka en kommentar