The english text at the end? as usual.
Tack Smorgasnisse och FixarOlle och forlat oss. Vi hade bara klisterdekaler i huvudet. Ni har hjalpt oss pa ett ypperligt satt.
2008-11-13
En bivack i dynorna i Mauretanien och en förutseende arrangör skapar förutsättningar för en sällsam bild för kameran.
Vi omgärdas av de vackra dynorna och på kammen ser vi silhuetter av soldater med gevär. De är där för att värna vår trygghet. Det känns bra. Vi är i Noukashott – huvudstad i Mauretanien. Trafikrytmen kan avläsas på det fåtal bilar, om ens någon, som inte har skadad lack eller trasiga lyktor. Filkörning existerar inte, men signalhorn har dom. Här finns också några riktigt fina bilar.
Idag badade vi i Atlanten och Affe har kört precis i vattenbrynet i fem mil. Fiskare med sina speciella bananformade båtar vinkar när vi far förbi. Kameran har fångat Flamingo, Pelikan och Trana. Vi stannade i en typisk afrikaby. Tusen dammiga, mycket intensiva ungar kastar sig över bilen. De vill ha en ”kaddå” (present) eller en ”stillo” (penna). Dom är inne i bilen med sina fingrar och röntgar inredningen med sina giriga ögon. Det hoppar bak på bilen och gungar oss upp och ned. Det känns otryggt och lite på gränsen. I nästa by har vi lärt oss och skrattar med barnen. Vi ler och säger nej. En liten kille med snälla ögon och smutsig gul t-shirt står lite vid sidan av de andra. Han fångar min blick. Vi kör. Han springer med, sjunger högt och klappar händerna. Han skapar musik. Flera barn står bak på bilen och hastigheten ökar. Min sjungande lille vän visar riktningen ut ur staden. Han får en klubba. Ler sitt vita leende och vinkar hejdå.
Här heter valutan UM. Det rimmar på DUM
Vi har gjort bort oss båda två. Idag får vi till banken skynda på.
Jag hade inte klart för mig att du ska pruta även i ”livsmedelshappet”. Köpte två bullar och 4 coca cola för 100:-. Albin köpte 1 kg vardera av äpplen och bananer för samma summa. Efter kontroll med en engelsktalande sunnimuslim, vid internetcafét, gick det upp för Albin. Grönsakshandlaren hade lagt på en nolla. Han blev förbannad. Gick med raska steg tillbaka och började vifta på engelska. I samma stund stack tiggartanten fram sin hand och hon fick ta hela skiten. ”Ask him for the money. He is rich. He stool all my fucking money”, sa Albin. 300 UM är 10 svenska kronor. 3000 är 100: Grönakshandlaren i Noukashott är nöjd och vi har lärt oss något - igen,
2008-11-14
Idag kör vi 53 mil mot Kiffa, en stor stad nära gränsen till Mali. Vi stoppas vid städerna av gendarmerie eller polis och ibland tullen. De viftar fram oss ibland och ibland vill de ha papper. Även dessa herrar frågar ibland efter presenter. Vi har, på Ullas inrådan handlat en limpa cigaretter. Ett paket ”American Legend” gör någon glad.
Polisen var stor, blåsvart och lite skrämmande. Han sträckte fram sina extremt långa fingrar till Albin och hälsade med ett Sava. Han ville ha en present. Vi erbjöd cigaretter. Han tackade nej med orden ”smoke no good”. Han fick en rosa liten klubba istället. Hans mörka hud klövs av ett bländvitt leende. Han skrattade och sa något om BARN. Klubban såg mikroskopisk ut i hans stora mörka hand. Han skratt var djupt och kluckande Han tackade för klubban och viftade fram oss. Pennor och t-shirts skulle vi haft med oss i drivor. Vi inser nu att vi varit lite övernitiska med vikten av vikt, men vi har å andra sidan, till skillnad från alla de andra - inte fått stopp i sanden sedan västafrika. Det är unikt.
Vi går mot mycket varmare breddgrader och dricker mängder av vatten. De byar vi far igenom säljer färskt mycket gott bröd. Det är dammigt och åsnor och getter avlöser varandra på gatorna. Folk är vänliga och många av männen bär en baba (det vita tältet). Vi dricker mycket nu och har stor nytta av pipinetten.
Vi stannar bilen. Jag öppnar min dörr. Albin öppnar den bakom. Vi står där sida vid sida, med dörrarna som skydd från omvärlden. Tittar ut mot det skiftande landskapet. Det är så perfekt. Jag behöver inte springa galen för att hitta en buske hög nog att täcka en desperat kvinna i nöd. Vi utvecklade detta system i Västsahara. Där får du absolut inte avvika en meter från vägen och det pga av alla minor. Tack Rita och Kalle, än en gång. Utan er hade en kvinna i nöd, kanske nu varit död, eller åtminstone enbent.
Lördag 2008-11-15
Bensinen är slut i Mauretaninen och vi kan bara få diesel. -problem. Vi åker från tapp till tapp. Heta tips säger att ”Star” i Kiffa har resurser. Tidigt på morgonen åker vi dit. En pampig port leder oss in i Kiffa, men skenet bedrar. Här är precis lika skitet som i alla andra byar. Ungar som leker i smutshögarna och en get som betar från en plastpåse. Morgonen är ännu sval. Fyra kor korsar vägen och på andra sidan promenerar en grupp dromedarer. Vi köar med de andra. Det finns bensin, men pumpen är sönder. Vi får vänta.
Baba är 14 år han har skolböckerna i handen. Han väntar på skolbussen. Han är lugn, inte alls som de andra. Han verkar så klok. Vi sätter oss på vår kofångare Baba och jag. Han har sin vita rock och hela livet framför sig. Han talar franska och jag gestikulerar. Han visar sina skolböcker. Flera blad är fulltecknade och handstilen är sirlig och lutar vackert. En av holländarna pratar franska och Baba berättar. ”Jag går i skolan 7 dagar i veckan, 2 timmar per dag och jag tycker om skolan – mycket”. Han får en av mina 3 pennor och vi är överens om att ha ska använda den i sin fina skrivbok. Han vinkar och ler stilla när vi ger oss av.
Vägen är i bedrövligt skick. Hålor stora nog att svälja vår lilla bil finns överallt. Vi har blivit varnade och åker slalom. Edwin klarar hålen, men kör över en elak vägbula. Vänster fjäderpaket går sönder och den gröna Meharin ligger ledset på vägbanan. Albin stöttar med två reservdäck och bilen får vila på en hög av fyra. Reservdelar från Affe kommer till nytta. Det är bra att vara två ekipage. Vi blir kvar i den lilla hålan. Jag räknar 25 nyfikna barn. De viker inte från min sida. 50 par ögon följer minsta lilla rörelse. Vi väntar länge. Stress leder till kreativitet. Skrea aktivitetscenter har nu filial strax söder om Tintane. Jag lärde ungarna Fullt hus och vi tävlar där i den stekande solen, jag och åtta ystra pojkar. Bilen får vara ifred. Flickorna är fnissiga. Albin tar foton och de får se. Vi skriver siffror i sanden och tävlar. Jag kommer tvåa - utan fusk. Det lättar upp högst väsentligt. Värmen är tryckande. Jag står under min paraply och ungarna vill gärna få det som present. Det och allt annat. Vi väntar på den maffiga ”Man Cat” med reservdelar. Den kommer efter 2 timmar. Gamla reservdelar blir som nya och vi rullar vidare en timma senare. Det ligger små, små svettdroppar över mina armar och jag känner mig hal. Landskapet är annorlunda nu. Ett torrt gräs, i färg som mogen vete täcker jorden och små träd med platt krona växer sporadiskt.
Vi närmar oss Malis gräns. Det samlade intrycket är att människor i Mauretanien är mycket vänliga. Ingen talar engelska, Längs vägarna ligger det döda djur av alla sorter i olika långt framskridet stadie av förruttnelse. Det luktar inte gott! Byarna ligger tätt, ofta 50 meter från vägen. Boendestandarden är undermålig. Bor man inte i ett skjul av korrugerad plåt på 3x3 meter kan man ha förmånen att leva sitt liv i en rektangel (3x4 meter) byggd av lerklossar. Inga fönster, men väl två dörrar. Kanske är detta hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt, men mest troligt ingen rätt alls. Överallt springer de ut ungar och viftar och vinkar. De vill helst att vi ska stanna, men är också nöjda med en vinkning. Kvinnorna pysslar med sina sjalar. Det verkar vara ett heltidsjobb att dölja det som skall täckas. På dagens uppgiftsblad står det längst ned: ”Enjoy your last day in Mauretania. Black Africa is waiting for you!!
En bivack i dynorna i Mauretanien och en förutseende arrangör skapar förutsättningar för en sällsam bild för kameran.
Vi omgärdas av de vackra dynorna och på kammen ser vi silhuetter av soldater med gevär. De är där för att värna vår trygghet. Det känns bra. Vi är i Noukashott – huvudstad i Mauretanien. Trafikrytmen kan avläsas på det fåtal bilar, om ens någon, som inte har skadad lack eller trasiga lyktor. Filkörning existerar inte, men signalhorn har dom. Här finns också några riktigt fina bilar.
Idag badade vi i Atlanten och Affe har kört precis i vattenbrynet i fem mil. Fiskare med sina speciella bananformade båtar vinkar när vi far förbi. Kameran har fångat Flamingo, Pelikan och Trana. Vi stannade i en typisk afrikaby. Tusen dammiga, mycket intensiva ungar kastar sig över bilen. De vill ha en ”kaddå” (present) eller en ”stillo” (penna). Dom är inne i bilen med sina fingrar och röntgar inredningen med sina giriga ögon. Det hoppar bak på bilen och gungar oss upp och ned. Det känns otryggt och lite på gränsen. I nästa by har vi lärt oss och skrattar med barnen. Vi ler och säger nej. En liten kille med snälla ögon och smutsig gul t-shirt står lite vid sidan av de andra. Han fångar min blick. Vi kör. Han springer med, sjunger högt och klappar händerna. Han skapar musik. Flera barn står bak på bilen och hastigheten ökar. Min sjungande lille vän visar riktningen ut ur staden. Han får en klubba. Ler sitt vita leende och vinkar hejdå.
Här heter valutan UM. Det rimmar på DUM
Vi har gjort bort oss båda två. Idag får vi till banken skynda på.
Jag hade inte klart för mig att du ska pruta även i ”livsmedelshappet”. Köpte två bullar och 4 coca cola för 100:-. Albin köpte 1 kg vardera av äpplen och bananer för samma summa. Efter kontroll med en engelsktalande sunnimuslim, vid internetcafét, gick det upp för Albin. Grönsakshandlaren hade lagt på en nolla. Han blev förbannad. Gick med raska steg tillbaka och började vifta på engelska. I samma stund stack tiggartanten fram sin hand och hon fick ta hela skiten. ”Ask him for the money. He is rich. He stool all my fucking money”, sa Albin. 300 UM är 10 svenska kronor. 3000 är 100: Grönakshandlaren i Noukashott är nöjd och vi har lärt oss något - igen,
2008-11-14
Idag kör vi 53 mil mot Kiffa, en stor stad nära gränsen till Mali. Vi stoppas vid städerna av gendarmerie eller polis och ibland tullen. De viftar fram oss ibland och ibland vill de ha papper. Även dessa herrar frågar ibland efter presenter. Vi har, på Ullas inrådan handlat en limpa cigaretter. Ett paket ”American Legend” gör någon glad.
Polisen var stor, blåsvart och lite skrämmande. Han sträckte fram sina extremt långa fingrar till Albin och hälsade med ett Sava. Han ville ha en present. Vi erbjöd cigaretter. Han tackade nej med orden ”smoke no good”. Han fick en rosa liten klubba istället. Hans mörka hud klövs av ett bländvitt leende. Han skrattade och sa något om BARN. Klubban såg mikroskopisk ut i hans stora mörka hand. Han skratt var djupt och kluckande Han tackade för klubban och viftade fram oss. Pennor och t-shirts skulle vi haft med oss i drivor. Vi inser nu att vi varit lite övernitiska med vikten av vikt, men vi har å andra sidan, till skillnad från alla de andra - inte fått stopp i sanden sedan västafrika. Det är unikt.
Vi går mot mycket varmare breddgrader och dricker mängder av vatten. De byar vi far igenom säljer färskt mycket gott bröd. Det är dammigt och åsnor och getter avlöser varandra på gatorna. Folk är vänliga och många av männen bär en baba (det vita tältet). Vi dricker mycket nu och har stor nytta av pipinetten.
Vi stannar bilen. Jag öppnar min dörr. Albin öppnar den bakom. Vi står där sida vid sida, med dörrarna som skydd från omvärlden. Tittar ut mot det skiftande landskapet. Det är så perfekt. Jag behöver inte springa galen för att hitta en buske hög nog att täcka en desperat kvinna i nöd. Vi utvecklade detta system i Västsahara. Där får du absolut inte avvika en meter från vägen och det pga av alla minor. Tack Rita och Kalle, än en gång. Utan er hade en kvinna i nöd, kanske nu varit död, eller åtminstone enbent.
Lördag 2008-11-15
Bensinen är slut i Mauretaninen och vi kan bara få diesel. -problem. Vi åker från tapp till tapp. Heta tips säger att ”Star” i Kiffa har resurser. Tidigt på morgonen åker vi dit. En pampig port leder oss in i Kiffa, men skenet bedrar. Här är precis lika skitet som i alla andra byar. Ungar som leker i smutshögarna och en get som betar från en plastpåse. Morgonen är ännu sval. Fyra kor korsar vägen och på andra sidan promenerar en grupp dromedarer. Vi köar med de andra. Det finns bensin, men pumpen är sönder. Vi får vänta.
Baba är 14 år han har skolböckerna i handen. Han väntar på skolbussen. Han är lugn, inte alls som de andra. Han verkar så klok. Vi sätter oss på vår kofångare Baba och jag. Han har sin vita rock och hela livet framför sig. Han talar franska och jag gestikulerar. Han visar sina skolböcker. Flera blad är fulltecknade och handstilen är sirlig och lutar vackert. En av holländarna pratar franska och Baba berättar. ”Jag går i skolan 7 dagar i veckan, 2 timmar per dag och jag tycker om skolan – mycket”. Han får en av mina 3 pennor och vi är överens om att ha ska använda den i sin fina skrivbok. Han vinkar och ler stilla när vi ger oss av.
Vägen är i bedrövligt skick. Hålor stora nog att svälja vår lilla bil finns överallt. Vi har blivit varnade och åker slalom. Edwin klarar hålen, men kör över en elak vägbula. Vänster fjäderpaket går sönder och den gröna Meharin ligger ledset på vägbanan. Albin stöttar med två reservdäck och bilen får vila på en hög av fyra. Reservdelar från Affe kommer till nytta. Det är bra att vara två ekipage. Vi blir kvar i den lilla hålan. Jag räknar 25 nyfikna barn. De viker inte från min sida. 50 par ögon följer minsta lilla rörelse. Vi väntar länge. Stress leder till kreativitet. Skrea aktivitetscenter har nu filial strax söder om Tintane. Jag lärde ungarna Fullt hus och vi tävlar där i den stekande solen, jag och åtta ystra pojkar. Bilen får vara ifred. Flickorna är fnissiga. Albin tar foton och de får se. Vi skriver siffror i sanden och tävlar. Jag kommer tvåa - utan fusk. Det lättar upp högst väsentligt. Värmen är tryckande. Jag står under min paraply och ungarna vill gärna få det som present. Det och allt annat. Vi väntar på den maffiga ”Man Cat” med reservdelar. Den kommer efter 2 timmar. Gamla reservdelar blir som nya och vi rullar vidare en timma senare. Det ligger små, små svettdroppar över mina armar och jag känner mig hal. Landskapet är annorlunda nu. Ett torrt gräs, i färg som mogen vete täcker jorden och små träd med platt krona växer sporadiskt.
Vi närmar oss Malis gräns. Det samlade intrycket är att människor i Mauretanien är mycket vänliga. Ingen talar engelska, Längs vägarna ligger det döda djur av alla sorter i olika långt framskridet stadie av förruttnelse. Det luktar inte gott! Byarna ligger tätt, ofta 50 meter från vägen. Boendestandarden är undermålig. Bor man inte i ett skjul av korrugerad plåt på 3x3 meter kan man ha förmånen att leva sitt liv i en rektangel (3x4 meter) byggd av lerklossar. Inga fönster, men väl två dörrar. Kanske är detta hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt, men mest troligt ingen rätt alls. Överallt springer de ut ungar och viftar och vinkar. De vill helst att vi ska stanna, men är också nöjda med en vinkning. Kvinnorna pysslar med sina sjalar. Det verkar vara ett heltidsjobb att dölja det som skall täckas. På dagens uppgiftsblad står det längst ned: ”Enjoy your last day in Mauretania. Black Africa is waiting for you!!
Tack alla for uppmuntrande mail.
We are now travelling through Mauratania hedding for Mali.
At the moment the camera team just passed and filmed Albin when he was drinking water from the BIG bottle. We consume a lot of it now and it is necessary. We have left the cold temperature behind us. The air is dry and you do find sand in the most peculiar places.
The Mauretanien people are nice and friendly. The children are very intensive and when you stop the car you will have a bunch of them begging for a small gift. It is sometimes hard to say no. They live in small and very simple clayhouses. Two doors, no windows. The Sahara desert has got its grip on the country. We slept in a bivack tonight in the silent desert and it was lovely. The car is still doing a good job and Albin is happy, so am I, of course. We had a dip in the Atlantic ocean today and it was extremely refreshing. We drove on the beach for 50 kilometers at low tide. It was fantastic. Before that we passed trough a national park and got pictures from Flamingos and Pelicans.
In Mauretania there are a great number of road kills of cows, camels and donkeys. Nobody takes care of the carcasses so sometimes the smell can be real bad. The roads are diabolical, filled with craters big enough to swollow your whole front wheel. You have to be carefull, zig zaging even if it means driving on the wrong side of the road for several hundred meters at the time.
We are entering black Africa tonight and have now passed throught Marocco and Mauretania. This is an adventure of a life time and we are enjoying it although it is very tiering.
We are now travelling through Mauratania hedding for Mali.
At the moment the camera team just passed and filmed Albin when he was drinking water from the BIG bottle. We consume a lot of it now and it is necessary. We have left the cold temperature behind us. The air is dry and you do find sand in the most peculiar places.
The Mauretanien people are nice and friendly. The children are very intensive and when you stop the car you will have a bunch of them begging for a small gift. It is sometimes hard to say no. They live in small and very simple clayhouses. Two doors, no windows. The Sahara desert has got its grip on the country. We slept in a bivack tonight in the silent desert and it was lovely. The car is still doing a good job and Albin is happy, so am I, of course. We had a dip in the Atlantic ocean today and it was extremely refreshing. We drove on the beach for 50 kilometers at low tide. It was fantastic. Before that we passed trough a national park and got pictures from Flamingos and Pelicans.
In Mauretania there are a great number of road kills of cows, camels and donkeys. Nobody takes care of the carcasses so sometimes the smell can be real bad. The roads are diabolical, filled with craters big enough to swollow your whole front wheel. You have to be carefull, zig zaging even if it means driving on the wrong side of the road for several hundred meters at the time.
We are entering black Africa tonight and have now passed throught Marocco and Mauretania. This is an adventure of a life time and we are enjoying it although it is very tiering.
We will keep you posted.
Love Albin and Pia
3 kommentarer:
Kära äventyrare,
måste erkänna att jag bara läst fragment av er fantastiska historia men idag tog jag mig tid att läsa hela. Jag känner verkligen sandkornen i ögonen, vet sen min vandring hur det är att vara skiten och svettig och man bryr sig inte, det där att stiga upp varje morgon hemma i lägneheten och torka sig på en torr handduk finns inte i de ögonblicken. Vilket fall är ni skitduktiga och vad jag kan förstå så har ni inte råkat ut för något jätte negativt, bara lite såproblem som kryddar historien. Och sä mycket ni får se under vägen, så mycket ni noterar, barn, skolgång, poliser, mutor, kameler...vilket äventyr!! Se nu till att ta er i mål men njut nu av resten av vägen. Sköt om er och Affe.
Kram Viveka
Hej på er!
Det är tur att man inte har dragning åt avundsjuka. Det ni upplever är ju helt fantastiskt. Jag gläds med er.
Tackar för den fina, faktaspäckade bloggen och bilderna(!). Hur fasen hinner ni skriva så mycket?
Stå på - och lycka till!
Ralph
Hi, just wanted to thank you for the regular updates of your adventure here. We know it's not always easy 1)to find internet in Africa and 2)to take the time for writing the stories.
We really appreciate the efforts you make and enjoy it everyday!
Hope you reach Grand Popo without any trouble. SUCCES & HAVE FUN!!!
Peter & Ria TT2006
"2cv GeOpus"
Skicka en kommentar