Albin är Tarzan och jag är, en överseende, väldigt lite Jane. Han går med frenesi loss med en machete och ordnar en boningsplats för oss där ute i djungeln. Mörkret sänker sig snabbt över vår bush kamp. Luftfuktigheten är hög. Vi uppmanas att bära kängor och långbyxor. ”There is a lot of creepy crawleys around here”, säger arrangören.
Fukten binder sanden och allt är ännu en gång segt. Det blir en sen kväll framför lägerelden. Matvagnen serverar ”leckere soup”. Huvudrätt är pasta och till dessert njuter vi en rejäl bit mogen Brie.
Tältet bjuder in alla ljud. Vi vaknar tidigt, lyssnar och ler.
I dagens program står att läsa: ”You will be treated like kings in these villages”. Med öppet tak och dito sinnen lämnar vi vårt nattkvarter. Albin startar motorn och vi drar vidare. Det är dis i luften, fukten dämpar sanden något.
2008-11-26
”Jaka, Jaka bata tu” blandas med ”Bon arrive”.
Från Bante till Abomey är det 17 mil. Vi möter röd, lite mer finkorning sand. Den kittlar halsen och vi hostar lite fisförnämt då och då. Vägverket lyser med sin frånvaro och stundtals frågar vi oss. ”Vart tog vägen vägen”. De små händerna viftar som fjärilsvingar och späda glada rösterna blandas till en härlig lovsång. Ingen frågar efter presenter. Alla hejar. Vi sitter i bilen och vinkar tillbaka. Barnen går och går, långa sträckor för att komma till skolan. Gamla som unga hejar. Kvinnorna balanserar sina baljor. De ser oss och försvinner in i det höga gräset. Vi kör förbi. De ler och vinkar, kliver ut och promenerar vidare i det damm vi lämnar efter oss.
Mina ögonlock faller och bitvis kan jag inte hålla mig vaken. Albin kör och är förundrad över nackkotornas konstruktion. Enligt uppgift svänger och slänger mitt huvud i närmast groteska vinklar. Jag har en teori. Värme, Malariamedicin och första gradens utmattning har drabbat mig.
På den bitvis mycket smala vägen dyker den upp - en skamfilad, hög plåtskodd lastbil. Albin kör artigt till sidan - upp i det höga gräset. Lastbilen kör långsamt förbi. Ljudet är öronbedövande. Vi sitter fastkilade. Jag hoppar ut genom taket för en snabb okulär besiktning. Inga skador syns.
Sandramperna på taket har kontakt med lastbilens plåtkonstruktion. Gubbarna kastar sig ut från lastbilen. De ser ångerfulla ut och snabbt gungar de bort Affe och trycket släpper. Ramperna har fått ett skrapmärke. Ett spännband har slitits av. Vi ler mot våra afrikanska vänner. Sätter på ett nytt spännband och far vidare med en fullt fungerande 2CV. Skyddsänglarna och våra två maskotar har gjort sitt. Tack Annika, Jalle, Thomas och Barbro.
Vodoo kommer inte från Haiti, bara så att ni vet. Slavarna från Västafrika skeppades ut från Benin och tog med sig religionen. Man tillber andar och symboler för guidning i livet. Benin är Vodoons hemland.
Vi bevittnade tre vilt dansande höstackar med var sin mask på huvudet, En liten grön kvist började dansa. Musik och sång framfördes av det lokala husbandet. Enkla instrument, fantastisk rytm och sång. Som skeptisk Europe menade Albin att Duracel än en gång visat sig vara ett bra batteri. Vi åkte taxi till och från föreställningen. Jag var 15 igen. I den mörka natten satt hela truppen på stadens moppegängs samlade fordon. Chauffören, Albin och jag delade på en sadel. ”Han har fel på förgasarn” skrek Albin . ”Det här är skitkul”, svarade jag.
Inatt sov vi på hotell igen. Även Albin är utmattad. Han arrangera myggnätet över sängen - ett icke begagnat fisknät i turkos. Han kröp in i kojan. La huvudet på kudden och sov. ”Han klär i turkos min teamkompis”, tänkte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar