Mali och Dougon

2008-11-21

Resan mot Djenne 18/11 startade med en uppfriskande tur på den lokala färjan.

Kapten var inlindad i beige schalar och solglasögonen täckte upp resten av hans ansikte. Ingen formell mössa med ankare här inte, men färja kunde han köra.

Moskén i Djenne är den största byggnaden i världen helt byggd i lera Den är skyddat av Unesco. Resan dit förde gruppen närmare vandra. Den imponerande Man Katen värjde för en bil och blev liggande på sidan. Alla team stannade Vi grävde, putte och hängde. En ManKat är stor och absolut inget hände. Vi uppmanades att fara vidare. Natten blev sen och den sista biten körde vi i mörker. Himlen var magnifik. Vintergatan syntes tydligt och alla stjärnbilder avtecknade sig knivskarpt.

Fälgar fick ny form och innerslangarna rök på löpande band i de vassa, djupa hålorna. Vi anlände Djenne sent. En ”stad” i den kolsvarta natten. Hotellet var helt byggd i lera. Vi somnade under myggnät och en rasslande fläkt som gick på högvarv - hela natten. Jag drömde; hängmattan satt under reamotorn. Planet lyfte och jag kved. Full kraft och ett dj-a liv. Detta blev den varmaste natten i mitt liv. Duschen var helt ok och vid avstamp mot Dogon country var vi nyguidade och luktade gott. Den stora moskén är imponerande. Vi smög fram mellan hundratals pelare (120 x 40 cm höjd cirka 12 meter) i den mörka byggnaden. På golvet låg plastmattor. Väggarna var rena. Inget kan vilseleda dina tankar. Det kändes harmoniskt därinne i mörkret.

Moskéen har varit stängd för besökare under några år. Ett italienskt modeorakel gick över gränsen. Tog ett antal modeller och lät dem posera i byggnaden. Klädstorleken täckte inte allt för mycket och överstechefen i Moskén fördömde europeiska turister. Så mycket för modeorakel. Personligen tycker jag att han kunde hållit sig till Rom. Dom har en försvarlig mängd gamla pelare och luta sig mot där.

Dogon County är nu passerat. Med blandade känslor lämnar vi det vackra landskapet bakom oss. Första kontakten var fantastisk. Vägen ledde upp i bergen och påminde i sin konstruktion lite om Kinesiska muren. Vi körde uppåt. Landade på en platå. Människor jobbar här! trots att solen skiner Här är bördigt. Gamla och unga går på fälten i vackra, men lite slitna kläder. De odlar lök - gräslök vad vi förstår. Barnen vattnar och alla hjälps åt. Här är rent och fint. Kvinnorna bär grenar, tvätt mm på sina huvuden. Vår bil tuffar fram. Taket rullas av och allt är idylliskt. Vi noterar: Varje by har vägbulor, enkla, men effektiva, vid in- och utfart till byn.

Natten tillbringade vi i dynorna nedanför en oändlig sträcka av ”klippiga berg” struktur. Organisatören riggar upp en storbild och där i den mörka natten visar de ”King George” (en klassiker). Albin och jag väljer tältet istället. Ryktet har föregått oss, tror vi. Det är fullt av barn runt oss och de ber snällt om en Kaddå eller Stillo – igen. Vi ligger och småpratar. Albin summera; ett holländskt par har rekordet i punkteringar. Elva stycken fram till idag. Tre brutna framaxlar är utbytta. Drivaxlar, knäckta chassin och bensintanksproblem finns representerade i gruppen. Mekanikerna jobbar med det som teamen själva inte klarar av. Vi stoltserar än så länge med endast en bruten riktningsvisare (undertecknad står för den skadan). En liten buckla på höger framfälg.

Albins innerslangar börjar bli hårdvaluta och våra engelska vänner har köpt två. Oljestatusen är hittills mycket bra. Vi har ännu 175 mil kvar att köra och mycket kan hända.

2008-11-20

Ännu en dag med himla rolig körning. 2,5 mil tar 2 timmar. Vi åker en sandig sträcka och får minska trycket till 0,8 på alla däck. Jag kör sista biten. Filmteamet står på plats och då är det nerv. Alla tittar. Jag kör. Det rycker och svänger i bilen. Tusen fjärilar imagen. Inte fasta, inte fastna. Vår bil rör sig utmärkt i sanden. Hur kul som helst. Albin är nu bra i nacken, men får en släng av kräksjuka. Vi svettas mycket och vet att vi måste dricka, men det är svårt. Albin tar seden dit han kommer och vilar i skuggan. Jag går på guidad tur kl 14.00. En brännande sol. En typisk Dogon by. En svettig grupp turister. En engelsktalande guide med synnerligen speciellt accent berättar. Jag förstår vissa partier: Här bodde för 900 år sedan pygmeér och de huserade i bergen. De hette Tellem och hade sina hus inne i bergväggarna. Mest troligt tog de sig till bostaden via lian.

Dogonerna har en egen religion och det bygger på en mycket raffinerad skapelseberättelse. Ingredienserna är vulvor, klitoris, våldtäkter, scakaler, incest och annat som upprör. Dogonerna har fem veckodagar och året är 220 dagar. De omskär sina flickor. Offrar djur och skriver med blod. De har tre fruar, ibland fyra. När kvinnorna har mens hänvisas de till en separat byggnad. De är då orena.

Antalet barn är mellan 10-12 per ”gubbe”. När vi närmar oss byn hör vi en kör barn som skriker och skrattar. Runt hörnet ser vi dem. Dom är inte fler än 20, men ekot från bergskammen fångar deras små röster och de låter som flera 100. Ett sällsamt minne, för livet.

Ungarna tigger hela tiden. De vill inte att vi ska ta foton, men de vill gärna se in i displayen. De ser sina kompisar på andra sidan linsen, men sen blir det problem. De vill se sig själva. Vänder på kameran och ser frågande ut...

Arrangören överraskar rejält. På moped kommer en get åkande. Hans privatchaufför är slaktarn själv. Geten skriker. Hans liv avslutas med ett snitt i halsen. Skarpa knivar skär skickligt av skinnet Det blir en säck för förvaring. Vi äter getgryta med bacon och syltlök på kvällen. Malis stolthet rullar in sin 4-hjulsdrivna jeep. De spelar trummor och lockar oss till vild dans, där vid sidan om lägereldarna Alla är uppe, barn, ungdomar, Touareggänget. Musiken förenar. Barnen är annars riktigt påfrestande även här. De är inte som I Mauretanien, men.

Tänk dig följande. Du rör dig i lägret och har minst två små svarta skuggor med dig. Du närmar dig din bil och letar efter något. Skuggorna har då ökat till minst sex i antal och så hör du madam, madam, madam. I början svarade jag snällt, men då kommer presentförslagen. En penna, en liten present, din t-shirt. Vi säger snällt nej, men de slutar inte. Madam, madam, madam. No, No, No fungerar inte heller. Då skrattar de istället och härmar. Att fullständigt ignorera är en annan variant, men det känns onaturligt och ”madammet” fortsätter i all oändlighet.

Idag är vi skuggor till varandra Albin och jag. Det känns befriande att ge sig av.

De sista milen genom Dogon country är ännu en gång väldigt vackra. Människorna vinkar och ler. Albin är fit for fight igen. Vi skall köra över gränsen till Burkina Faso. Här stannar vi en natt och därefter är vi i Benin och Pendjari Park för att möta djungeln.